Vem är hon egentligen?

Det är bara någon vecka sedan jag klev ur bussen från Ö-vik, andades djupt och suckade "Äntligen hemma igen!" Om några veckor kommer jag ta samma djupa andetag i Ö-vik, och tänka samma tanke. Mitt hem är i Övik, lika mycket som i Östersund (med omnejd) och det förbryllar mig en aning. Jag kan förskunka i tankar på hur saker en gång i tiden var. När "ICA Stuten" i Torvalla fortfarande fanns, och det fanns en pizzeria precis bredvid, när jag och min bror lekte i en by av kojor i en skog i närheten och stadsbussarna var likadana som landsortsbussarna (väldigt besvärliga om man har med sig en barnvagn), men allt detta är flera år sedan. Det går upp för mig att jag inte riktigt vet när "ICA Stuten försvann", eller kojbyn, eller bussarna, allting förändras hela tiden och ibland är det svårt att hänga med.
På samma sätt kommer jullovet att glida förbi, alldeles för snabbt. Det är mycket jag vill hinna med, så måna släktingar att träffa och så ska jag åka på läger över nyår, som alla år förut...

Tankarna går bara inte riktigt ihop, en gång var jag en osäker 17-åring, rädd för att bli vuxen och klara mig själv och nu är jag helt plötsligt 20 år. Jag räknas som vuxen, men ibland glömmer jag bort det. Ibland tänker jag som om jag fortfarande vore liten och knappt når upp till köksbordet. Tiden går, vi åldras. Jag kan tänka på all tid jag kunde gjort något nyttigt under, men som jag slösade bort på att förstöra mig själv. Alla dåliga val jag gjort, saker som gått snett, men jag skulle ändå inte vilja ha det ohänt!

Det blir lätt att jag stirrar förundrat i min spegel, minns olika situationer i mitt liv och frågar förundrat "Vem är hon egentligen?" om människan jag ser.
Jag skulle aldrig kalla mig själv "modig", ändå gör jag saker som jag om det vore vem som helst annars skulle kalla modigt.
Jag inbillar mig att jag alltid klagar över tråkigheter i världen utan att göra något, men inser ofta senare att det inte är sant.
Jag har alltid varit mer eller mindre rädd för människor, extremt blyg och jag trodde inte att jag skulle lyckas med någonting i mitt liv, och därför är det ibland svårt att fatta att jag sitter här; att jag kan vara ute med första hjälpen-gruppen, att jag kan träffa nya människor utan att vara rädd flera dagar innan och jag har hela livet framför mig.

Det är så fascinerande att det ändå är mycket på grund av alla mina misstag, min extrema blyghet, mina gråtna tårar, som jag står kvar. Genom alla års envishet har jag byggt något slags underlag och jag är inte livrädd för min egen framtid som jag en gång var. Jag är så operfekt, jag som misslyckas och klantar till allt, men trots det (eller därför?) är jag värdefull, och jag kan få något meningsfullt uträttat i den här världen, för någon enda människa! Det kan alla, det spelar roll att vi andas.
Jag kan ändå inte fatta; Vem är hon egentligen? Den person en gång jag var, som jag är och håller på att bli...

/Inece

(Bilden är tagen på mig för tre år sen, på en skotertur där jag passade på att skutta lite i snön. På bilden har jag precis provat att göra en hjulning eller handvolt, men jag landade lite fel, men det är bara att försöka igen!)

Tankar om post och människor.

De senaste dagarna har jag funderat en del på hur lätt vi placerar olika människor i fack. Överallt möter jag tankar om att vissa människor är si och andra är så. Sofia Åkerman skrev nyligen ett inlägg i sin blogg, om fördomar mot självskadebeteende hon har mött på sin praktik.
Det är sorgligt, tycker jag, hur lätt människor bedömer andra människor så mycket till ytan.

När mitt familjehem fick reda på att jag skar mig, var kommentaren "Det där är bara något du gör, sluta med det!", följt av många bråk och senare en del kommentarer om hur mina armar ser ut/kommer att se ut; "Jag tänker inte åka utomlands med någon som har en massa fula ärr på armarna". De förstod sig aldrig på, och försökte aldrig förstå, mitt självskadebeteende, och det är sorgligt.

Min pojkvän var hos en tant i sin hemby och lagade en dator, och fick höra: "Jaså, du är ihop med den där Inece? Du borde se upp med henne, hon är ju ett sånt där FOSTERBARN!" och syftade på hennes uppfattning om att jag av den anledningen skulle hitta på väldigt mycket dumheter, vara kriminell och Gud vet allt.
Hon hade inte kunskap om familjehemsplaceringar, och det är trist att människor öppnar munnen utan att veta vad de pratar om.

En jag känner pluggar till socionom. En dag sa hon att hon har lätt att dela in människor i olika fack, tex att en missbrukare skulle vara på ett visst sätt. Det oroar mig lite, för jag tycker inte att man som socionom ska ha en massa förutfattade meningar om sånt - hon ska jobba med människor. (Samtidigt är det bra att reflektera över det nu, så att man kan tänka annorlunda sen.)

Det är något att komma ihåg, vi är alla människor:
En "självskadare" är en människa som skadar sig själv (och du kanske inte kan förstå varför, men han/hon är ändå lika mycket människa som du).
En missbrukare är en människa.
Kriminella är människor.
Mina familjehemsföräldrar, min klasskamrat, tanten som min pojkvän lagade datorn åt, är också människor. Ingen är mer eller mindre.

I lite mer än ett år, från att jag slutade gymnasiet, till att jag flyttade hit till Örnsköldsvik, jobbade jag på ett företag med mycket pappershantering, fakturahantering. Det förekom väldigt mycket sortering, fakturor sorterade vi i olika fack; enkelsidiga, dubbelsidiga, enkelsidiga med bilagor, kreditfakturor, etc. Innan dess hade människor från posten stått och sorterat breven efter mottagare, innan dess efter ort. Vi gör likadant med människor.

Och det är sorgligt.

/Inece

Den här världen behöver så mycket...

Vilken helg!
I fredags, och i lördags var jag i Umeå på Global Leadership Summit, annordnat av Willow Creek. Det var riktigt intressant, inspirerande och fascinerande. Några av föreläsarna var Bill Hybels och Gary Haugen. Det har varit så mycket att ta in, och smälta, och fundera över... Hur tar jag vara på alla kloka råd, all inspiration och nytänd eld av engagemang när jag kommer hem igen? Varför åker jag på en ledarkonferans egentligen, jag som inte alls befinner mig i någon ledarposition? Men jag längtar efter att kunna göra något meningsfullt! Som att starta något projekt som leder till åtminstone en liten förändring av världen... För nog behövs det; utrikes där krig härjar, människor svälter, och folk förtrycks. Eller bara inrikes; människor är ensamma, ungdomar skadar sig och trots alla år som det uppmärksammats och diskuterats - mobbning förekommer.
Det är ju ändå bra att det finns organisationer och föreningar som International Justice Mission, Röda Korset, SHEDO och Friends. Räcker det verkligen?

Det finns så många organisationer, så många människor, som engagerar sig för att världen ska bli bättre, som tror på mirakel och aldrig ger upp hoppet, men trots det verkar det vara för få människor, för lite för att lyckas med drömmen om en "perfekt" värld. Det är så lätt att se enbart brist på resurser och hopplöshet. Man har viljan att förändra, men det finns SÅ MYCKET som behöver göras - vart ska man börja? Jag kan inte engagera mig i allt, vart kan jag göra mest nytta?
Någon talare i helgen sa något. "En människa kan förändra en kyrka, en kyrka kan förändra en liten stadsdel, en stadsdel kan förändra hela staden, som i sin tur kan förändra andra städer..." Det blir liksom en kedja av förändringar, och kanske leder de så småningom till en märkbar förändring?

Jag tror alla kan göra något som leder till en förändring av världen, om det så bara är något "litet". Hur ofta kan man inte missa att uppmuntra människor omkring sig som man tycker gör något bra för en? Kanske är det ingen stor grej, men man kan inte veta hur mycket lite uppmuntran kanske betyder - det gör ju i varje fall ingen skada! Säger vi "hej" till människor vi ser? Nej, de flesta säger "hej" till de människor de känner (igen).
För att något ska ändras krävs att någon bryter en vana, ett mönster, och då de flesta är bekväma och trygga i sina vanemönster så kanske det inte alltid är uppskattat. Att gå motströms är ofta stretigt och jobbigt, man får kämpa hårt för att komma fram - väl framme är det värt det?

Jag har inga svar på alla frågor. Det är något var och en får hitta i sig själv.
Om någon läser det här, kommentera gärna och berätta vad du försöker göra för skillnad i världen, om du försöker göra någon skillnad. Alla tankar är välkommna!

Ha en trevlig kväll!
/Inece

För Jun var det möjligt.

Idaghar jag mest tillbringat tid i tv-soffan, och framför datorn. Jag fastnade framför ett tv-program som heter "Cooking it", och är ett annorlunda matlagningsprogram där kocken Jun Tanaka lär människor som förklarats hopplösa på matlagning att laga mat. Målet är att de efter tre veckor ska tävla mot två professionella kockar, och ha möjlighet att vinna över dem.
Tv-program som "Cooking it" tycker jag är så motiverande, att se hur människor kan gå från ingenting och vidare. Att de ibland inte vinner tävlingen i slutet av programmet (det vore inte så trovärdigt om de gjorde det varje gång heller), gör ingenting, de har ändå lyft självförtroendet nog högt att våga prova igen.
Det får mig att tänka på hur lätt det ibland är att tappa hoppet nånstans och tro att det är förlorat. På att man kan misslyckas några gånger, många gånger och efter nog många gånger ger människor runt omkring upp hoppet på att det är möjligt. Förr eller senare ger man själv upp hoppet också, det blir hopplöst. Jag kan inte låta bli att le av beundran över allt och alla som lyckas vända den där hopplösheten till hopp igen, och jag önskar alltid att jag fick vara en del av en sådan verksamhet.

För några år sedan riktades min beundran till Mikael Andesson en kille utan varken armar eller ben, som ändå lyckades med "normala" saker.
Det visar att ingenting är omöjligt, det tar aldrig slut på hopp, och skulle man tappa hoppet nånstans kan man alltid plocka upp det igen och börja om. Ibland kanske man behöver en knuff i rätt riktning, en "Jun Tanaka" som visar att det inte är så svårt att laga mat, eller något annat framför en som visar att det är möjligt.
Alla som kämpar för en bättre värld, alla som fortfarande hoppas, förtjänar all världens uppmuntran, och de som inte längre hoppas behöver den.

Jag avslutar där idag.

/Inece

Lärjungaskola

Ett litet livstecken... Jag har flyttat, och börjat skolan, ett litet plötsligt påhitt, efter ett läger jag var på i början av augusti.
Jag har börjat en lärjungaskola i Örnsköldsvik, så nu består mina dagar av bibelstudier, mestadels, och det är så tokigt...
Dels för att det är så olikt mig det bara kan bli att börja en sådan skola,
och ännu mer för att jag faktiskt tar plugget på allvar och gör de läxor och projekt som jag får. En annan tolig grej, är att jag hur tokigt det än borde vara, tror att det blir ett bra år, för mig.

Från att under våren spårat ur lite lätt, och grävt ner mig för mycket över mitt yrkesval, är jag nog ganska säker på vad jag vill nu. Jag tror jag vill bli sjuksköteska. Det är ett "vanligt" yrke, men det gör inget. Om det är vad jag brinner för, så är det ju bara bra. Jag börjar som smått inse, att jag inte kan bli något någon annan planerar för mig för att få respekt från folk, jag måste liksom visa vad som är jag och stå för det.

Nu ringer min telefon och jag måste svara...
/Inece

Världen ur nya ögon.

Mycket har hänt, de senaste månaderna, mycket som är viktigt för mig.
Sedan jag i april gick med i Röda korsets Första Hjälpen-grupp på min ort, har det ramlat ner nya insikter hela tiden. Varje dag har jag upptäckt nånting nytt med mig själv, min omgivning, och helt plötsligt börjar jag se allting ur ett helt nytt perspektiv.
Saker som hänt tidigare i mitt liv, saker människor gjort mot mig har liksom ramlat på plats och har fått en bättre förklaring nu.

Jag har gått runt i fler år och trott att jag var fel. Jag kom ny och osäker till en ny skola på en ny ort för åtta år sen, och trots min osäkerhet gjorde jag ändå vad jag trodde var rätt sak att göra. Jag hittade några vänner i min nya klass, men längre fram visade det sig att mitt val av vänner inte var så populärt. Killen jag blev kompis med var klassens mobboffer, men allt jag såg var en trevlig människa - väl förtjänt av min vänskap. Jag ville gärna vara omtyckt, av många, men istället blev jag utanför i tjejgruppen, och resten av klassen småretades. Det var kanske ingenting som jag brydde mig särskilt mycket över då, men de tre följande åren fortsatte likadant, och jag började känna mig fel. Jag passade inte in, bland dessa människor, och vad jag än försökte med var jag alltid lika annorlunda. Jag har träffat ett fåtal människor under dessa åtta år, som verkat gilla mig trots att jag är som jag är, men eftersom jag varit så övertygad om att jag är FEL så har jag inte vågat lita på att det är sant.
I april gick jag med i Röda korsets Första Hjälpen-grupp, och där fick jag träffa nya fantastiska människor. Jag börjar tro att jag har haft fel om att jag är fel vart jag än hamnar, det är bara här på "min" ort jag aldrig har passat in - resten av världen är kvar att upptäcka!

Det är en av alla insikter som trillat ner. Häromdagen, slog det mig att de människor som trots allt gillar mig, gillar mig inte trots att jag är som jag är, de älskar mig FÖR att jag är som jag är. Det är en stor betydelsefull skillnad!

/Inece (börjar se världen med nya nyfikna ögon)

Ett litet snabbt "Hej"...

Oj,oj...

Helt ortoligt att jag inte har skrivit nånting sen i påskas... Nåja, mitt liv snurrar på i en faslig fart. Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva, så jag väntar en stund med det. Jag ville bara visa att jag fortfarande lever..

Lev väl!
/Inece

Underbar, fan ta mig!

Jag låter videoklippet tala för sig själv idag. Säga vad man vill om Jonas Gardell, jag tror antingen att antingen så hatar man honom eller så älskar man honom, men UNDERBAR var ordet!

Något som tål att tänkas på, vare sig man gillar Jonas Gardell eller inte.

God natt!
Kram Inece

Att bry sig eller...?

Oj, det blev länge innan jag hittade ro nog att skriva några rader. Jag har inte så mycket tid just nu heller, men jag tänkte att jag ändå ville skriva några ord om att ta ställning.
Jag är en av alla ungdomar som tog studenten i somras, och stod/står inför det stora valet: Vad ska jag göra nu?
En del kanske bestämmer sig för att ströva runt, upptäcka livet och inte bry sig ett tag, medans andra redan vet vad de ska göra. Vi ställs inför många, stora eller små, val varje dag; Vad ska jag ha för kläder på mig? Ska jag äta på restaurang eller hemma, ska jag donera mina organ när jag dör? Ska jag bry mig eller...?
Att inte välja är också ett val, så hur man än gör måste man välja...

När jag gick i åttan, var jag väldigt, väldigt tänkande av mig. Jag bekymrade mig för allt; klimathotet, världssvälten, att världen om 25 år beräknades skulle vara överbefolkad, att mina (inte alltför många) vänner inte skulle förstå att de var värdefulla... Och det måste jag säga, det är jobbigt, tungt, att bry sig om så mycket saker, speciellt när man är en maktlös tonåring som knappt ens blir tagen på allvar, så efter visst långt tid valde jag att gå en annan väg. Jag försökte att stänga av det där tänkande, för att inte bli tokig på att jag inte kunde göra något - slutade som på något sätt att bry mig.
Jag har försökt hålla mitt rika tankeliv sovande för länge nu, och det är lite grann meningen med att jag börjar blogga. Jag väljer att börja bry mig igen.

/Inece

Några ord om mig

En kort presentation är nog på sin plats.
Så dagen stora fråga: Vem är jag?
Jag...
-är en tjej.
-är oftast glad
-men ledsen ibland
-och arg ibland
-är lite tokig
-är trevlig, men väldigt reserverad innan man lärt känna mig
-misstänker att jag har lite social fobi
-har tagit mig igenom många motgångar
-tänker mycket
-ger aldrig upp!

Om det verkar för ointressant så finns det en kryssknapp i högrahörnet på internetfönstret, om du klickar på den försvinner min blogg ur din åsyn och du behöver inte bry dig mer, såvida du inte väljer att leta reda på den igen - men då får du skylla dig själv. Det var allt för idag ;)

/Inece