Arbetslös i sommar?

Det blev inte alls vad jag tänkte mig... Mitt i allt mitt jobbsökande, för en vecka sen ringde min telefon. Det var en kvinna från ett av de ställen jag gärna ville jobba på som sa att hon hade ett 65% vik åt mig över sommaren, och jag blev jublande glad. Hon lovade att hon skulle ringa mig igen och avslutade samtalet med "Jag hoppas du kommer trivas!" och sen har jag inte hört något mer... Det var väl tänkt att jag skulle börja i veckan, så det blev väl inte riktigt bra.
Jag har försökt få tag henne i flera dagar, och till slut lyckades jag, och då får jag höra att någon annan, som jobbat där förut, fick min plats.
Tillbaks på ruta ett, med andra ord.. Jag får väl fortsätta leta jobb, fortätta, fortsätta.

Jag är inte ensam, jag har flera vänner som inte heller har något jobb i sommar, men när jag pratar med dem känns det som en skillnad mellan oss ändå.
Lite såhär:
Inece: Hej, hur är läget?
"Lina": Hej, det är bra. Vad gör du?
Inece: Jag söker sommarjobb...
"Lina": Jaha.
Inece: Vad gör du i sommar?
"Lina": Jag är arbetslös.

Jag menar inte att påstå att min vän "Lina", inte anstränger sig. Hon är lika arbetslös som jag, men jag vägrar vara arbetslös. För mig att vara "arbetslös" skulle också innebära att jag skulle känna mig värdelös, överflödig och dum i huvudet - vilket jag inte är. Jag är envis.
Jag fortsätter söka jobb, jobb jag är intresserade av, jobb jag skulle kunna tänka mig, jobb överhuvudtaget och om det skulle bli så att jag inte får ett enda jobb på hela sommaren så har jag ändå inte ångrat någonting. Jag är erfareheter rikare, och förhoppningsvis är det något som byggt upp mig.

Arbetslös eller jobbsökande? Två ord, med ganska samma innebörd, olika vinklade. Ska jag vara något av dem i sommar, väljer jag att vara jobbsökande, för jag tror att det ger mig styrka.

/Inece

Hjärntvätt eller hjärttvätt?

Om bara ett par dagar har vi avslutning med lärjungaskolan, och det känns en aning ledsamt. Det mest spännande året i mitt liv är snart slut och jag tar mig en stund åt att fundera över vad som har hänt under året. Om nio dagar är det precis ett år sedan jag lämnade, om än lite osäkert, självskadejaget bakom mig - beslutade att om jag ska ta hand om andra kan jag inte skada mig själv. Jag var ängsligare då, än nu, och hur jag såg på mig själv är nog det som är mest skillnad på. De insikter jag har fått, har jag haft svårt att tro på. Det människor har sagt och bett över, positiva saker, som jag aldrig trott kunde vara möjligt - det har visat sig stämma. Jag sa att jag aldrig skulle gå någon som helst form av bibelskola, men jag ångrar inte att jag nu har gjort det. Alla nya insikter, vart kommer de ifrån? Ändå sedan jag som tonåring började vara mer i kyrkan har min släkt varnat mig för hjärntvätt, är det detta? Skulle inte hjärntvätt vara något annat? Som när någon reklam lurar mig att tro att jag faktiskt behöver en hudmirakelprodukt som hjälper mig mot ålderstecken - fast jag bara är 21 år och ser ut som 17? När insikter som är sunda, och sanna, bubblar upp och till slut landar i mitt liv, fastnar i mitt hjärta, så är inte det hjärntvätt. Om något har tvättats så är det mitt hjärta, och mitt hjärta var verkligen i stort behov av att både lagas och tvättas. Nu fortsätter livet, och nya äventyr väntar. Jag vet inte vilka utmaningar som möter mig i livet efter lärjungaskolan, men jag vet att det inte slutat här. Förhoppningsvis har jag ett jobb som sommarvikarie på sjukhemmet i sommar och jag har sökt sjuksköterskeprogrammet till hösten. Kanske vågar jag göra verklighet av mina föreläsningsdrömmar? Livet ligger framför mig, och nu är jag mer brinnande än jag någon gång har varit. Ha en trevlig sommar! /Inece

Dagens mod-utmärkelse går till...

...Micke som i fredags kväll drog med mig till en liten fest hemma hos en tjej som heter Nina, och vi spelade Wii Sports. Efter en stund började vi intressera oss för Ninas orm och Micke som är rädd för ormar bestämde sig för att i alla fall peta på den. Vidare ledde det till att han ville prova att hålla i den, trots att han gång på gång ängsligt frågade ifall det var säkert att han inte skulle bli biten. Micke blev inte biten, istället hände något annat oväntat - ormen bajsade på honom! Trots det tyckte Micke att det var en bra idé för honom att bekanta sig lite med ormen, hålla i den, för att övervinna sin ormfobi. Först var han väldigt försiktig och rädd, men ju mer tid han spenderade med ormen, desto mer avslappnad blev han. Vid halv två tiden, på natten, när vi började bege oss hemåt övervägde han att skaffa en egen orm, och kallade sig själv för "pappa" när han pratade med ormen. Det var fascinerande att se hur Micke den kvällen stegvis gick från förskräckelse till kärlek. Jag ska skriva mer om att övervinna rädslor men det får bli i ett annat inlägg, Tills dess: ha det bra, och ta hand om er! /Inece

Jagad av en skugga mörk ovisshet...

Jag är i Strömsund och förbereder mig så gått det går inför sommaren. Ibland kan det vara svårt att hålla sig flytande, att inte sjunka som i kvicksand i många mörka och negativa tankar som dyker upp hela tiden.
Att söka sommarjobb, skulle det vara enkelt? Jag började i februari, med att ringa till olika ställen där jag kunde tänka mig att jobba, fortsatte att skicka mitt CV, och personliga brev lite överallt här - och fortfarande: Inget jobb.
Det är med besvikelse som jag konstaterar det, och jag måste medge att jag är stressad över att det bara är tre veckor tills skolan slutar och jag verkar vara helt sysslo och -inkomstlös, och att jag har min lägenhet att betala hyra för hela sommaren. Vem skulle inte bli modfälld?

Jag tänker bara inte låta mig dras ner i att känna mig värdelös; bara för att jag inte har något jobb i sommar. Så jag fokuserar på något annat,jag tillbringar mer tid än jag trodde var möjligt för mig i bön, sjunger lovsånger och fortsätter söka jobb. Jag sitter till och med och läser Bibeln ibland, inte för att jag tycker mig vara religiös eller superkristen, utan för att det känns som att det trots allt ger mig tröst och hopp, och det är ett icke-destruktivt sätt att hantera mina destruktiva känslor och tankar kring det här. Och kanske är det så att det finns en Gud, som ser mig och hjälper mig?

Det sista jag tänker göra är att ge upp.
/Inece

Vårtecken!

Så då var jag hemma i Örnsköldsvik igen, och det är en strålande majdag. Solen skiner, det är 24 grader varmt och när jag tittar så träden är de lite grönskimrande. Underbart! Idag njuter jag bara av våren och är grymt tacksam för den tid som har varit och de äventyr som ligger framför... Jag älskar verkligen att leva när mitt liv är såhär levande! Hoppas ni alla som läser har det lika gott! /Inece