Icke-ensamhet.

"Du är inte ensam om att ha det problemet!" kan jag få höra. Om jag konstaterar att jag alltid planerar min kalender för full, har höga krav på mig, tänker för negativa tankar om mig själv eller inte vågar tala inte människor. Det är alltid någon, ute i världen som har problem som liknar de jag har... En väldigt upplyftande tanke? Om jag ändå vore ensam om mina problem, för jag önskar ingen annan att ha dem. Samtidigt, är jag ändå ensam, fast inte...

Jag samtalade med min mormor en kväll. Hon pratade och jag lyssnade, och hon berättar att hon inte alltid varit så pratglad, utan var mer tystlåten förut. Kanske på grund av att hon fått lära sig av sin omgivning att inte ta plats, kanske ett tecken på att hon inte då mådde bra - men hon har inte alltid varit lika pratglad eller frispråkig som hon är idag.
Jag funderar över min egen tala inför folk-rädsla. Vad kommer den sig av? Visst har jag alltid varit blyg, men har jag alltid varit panikslagen inför att stå inför flera människor och säga något? Har jag alltid fått hjärtklappning inför att ställa mig upp, säga mitt namn och vad jag gör på fritiden? Eller var det något som växte ur min blyghet, under de där åren, med den där klassen..? Den där klassen, som jag säger knäckte alla andra, men inte mig? Det är alltid deras reaktioner, deras beteende jag förväntar mig när jag måste ställa mig inför människor och tala om något...? Har det någon betydelse? Jag har ju ändå bestämt mig för att min våga tala inför människor - rädsla inte ska vara något hinder för mig att följa mina drömmar!? Gör det kampen mot rädslan lättare att veta var rädslan kommer av?

Och ändå, när det är jag och min blyghet, så är jag kanske inte ensam om mitt problem, men jag är ändå ensam med det. När det gäller mina höga krav, mina alldeles för självkritiska tankar, så vet jag att det finns fler med samma problem, men just mina tankar är jag ensam att kämpa emot. Andra kan stötta och komma med uppmuntrande heja-rop, men i slutavgörandet är det jag själv som måste våga ta plats i mitt liv.

/Inece

Måla utanför kanterna.

Jag hade en bildlärare på mellanstadiet, som försökte lära oss att fortsätta rita - även om papperet tog slut. Jag tror inte jag tog tillvara på den undervisningen i min tecknarstil lika mycket som i verkliga livet, men han hade helt klart en poäng. Han ville inte att vad vi kunde rita skulle vara begränsat av vad som fick plats på papperet, och jag kanske tänkte att vad jag vill göra ska väl inte behöva begränsas över hur alla andra gör? Om jag ser tillbaka på mina vägval efter det, kan jag misstänka att det var något sånt jag tänkte i alla fall.
Jag var en tjurskallig liten tokfia, som hade gett sig fanken på att hon skulle förändra världen. Kanske hade jag goda förutsättningar att lyckas, när jag självsäkert gick fram till klassens mobbade kille och erbjöd honom min vänskap. Han visade sig vara värd den, men resten av mina klasskamrater var inte lika vänligt inställda till min ansats. Jag kanske hade goda förutsättningar att lyckas när jag satt med kollegieblock och tankar och försökte klura ut någon bra lösning på flera olika världsproblem, medan mina jämnåriga tjejkompisar såg på MTV och diskuterade vem som hade snyggast mage. Eller så var jag bara konstig...

När jag gör en annan tillbakablick, märker jag att många av de saker jag sagt att jag aldrig ska göra, har jag ändå, kastat mig rakt in i. Jag skulle aldrig gå en bibelskola, men jag ger mig in att gå en lärjungaskola (vilket är mer än bara bibelstudier, utan också går in på hur man ska följa i Jesus fotspår varje dag i nutid). Jag skulle aldrig jobba inom vården, men jag har redan jobbat två somrar som vikarie på kommunens olika boenden - som "vårdare". Jag sa bestämt när jag trodde att jag skulle bli läkare och någon föreslog att jag kanske ville bli sjuksköterska om jag inte kom in på någon läkarutbildning. "Aldrig i livet!" svarade jag.
Men här är jag nu, och pluggar till sjuksköterska?
Vad händer, om vi tar ett steg att göra något oväntat? Tar jag chansen att prova något jag aldrig skulle klara av, som tex att prova på bergsklättring trots min höjdrädsla, kommer livet med all säkerhet att överraska mig på ett sätt det aldrig skulle göra annars. Mina gränser flyttar sig från "vad jag klarar av" till "vad jag kan lära mig att klara av". Fortsätter jag att utmana min höjdrädsla så är den kanske inte längre något som begränsar mig. Om jag aldrig hade tagit steget utan för mina "kanter" hade jag aldrig fått veta det.

Saker som är omöjliga, motiverar mig. När de retar mig med sin omöjlighet får jag för mig att jag MÅSTE prova. Som med mitt sommarprojekt... Jag svor på att jag inte skulle börja räkna hur många saker, eftersom jag inte har något mål att bara äga ett antal saker och det då är ointressant hur många saker jag har, men jag blev nyfiken. När jag nyfiket räknade sakerna i mitt kök, och bara dem var över 50, insåg jag hur svårt det skulle vara att få ner alla saker till bara 100, eller färre. Men det är ju inte omöjligt, när det finns människor som har lyckats med det!?
Att vilja bli föreläsare, och att ha en rädsla att tala inför folk, skulle inte det vara omöjligt? Kanske skulle en av mina vänners kamp att överleva, och lära sig av sina universitetsstudier trots sin dyslexi kallas omöjlig?
Det som är omöjligt kanske ligger närmare det som är möjligt än vad vi först tänker. Kanske handlar det om att titta lite längre än vanligt. Att om man provar något man drömmer om, som verkar omöjligt, så blir det mer möjligt?

Jag minns när vi färglade bilder i förskolan och alltid var så noga med att ingen färg skulle hamna utan för kanterna, idag är det väl samma sorts katastrof om jag skulle spilla kaffe på en teckning jag just höll på med - men utanför de redan givna ramarna kan man skapa något nytt. Kanske är det bara för att jag utmanas av tanken att ta nya vägar, att "förändra världen", som jag så ofta tänker på min bildlärares uppmaning att måla utanför kanterna:
Hur livet "ska" levas behöver inte begränsas av vad ens föräldrar (eller andra inflytelserika människor i ens liv) vill att man ska göra - du har vilja och drömmar själv! Vad som du kan göra, behöver inte vara begränsat över hur "alla andra" gör - du kan gå din egen väg. Om du tror på din dröm, men inte vågar?
Ta en titt bortom vad du tror att du klarar, ge dig själv en liten utmaning. Ta en titt bortom dina fördomar, och upptäck något nytt. Livet ger oss större möjligheter när vi lär oss se saker vi annars hindrar oss från att se...

Om livet du lever är en inramad bit papper att måla på, vågar du då måla utanför kanterna?

/Inece

Kämpa eller ge upp?

Skulle det vara så svårt att lyckas?
Jag ser tillbaka på vårterminens oavklarade kurser, minns en blandning av dåliga dagar, underbara vänner, och en ständig inre dragkamp åt olika håll. Mellan att hoppa över middagen, men ändå träna, eller att tvinga mig att äta - och sedan träna. Mellan att ge upp för alla destruktiva idéer, skära mig, eller fortsätta kämpa. Mellan att kämpa med att hålla liv i sunda vanor och hålla borta självdestruktivitet, eller kämpa för bra resultat på skolarbetet.
Jag ser tillbaka på sommaren, var det fel sorts utmaning för mig? Har det förstört för mig, alla tankar på döden och livet, all smygande prestationsångest, eller har jag växt med det och blivit "starkare"? Hur borde jag göra i framtiden? Vilka utmaningar är rätta att ta? Om hösten blir som våren, hur länge orkar jag kämpa?

"Ta inte på dig mer än du redan har", varnade någon mig i våras när jag planerade min sommar till höger och vänster. Jag lyssnade inte, eller snarare tänkte inte att de planer jag hade var många: jag skulle ju bara jobba (heltid), träna lite Ju Jutsu de kvällar jag kunde, plugga lite, hälsa på vänner och släktingar när jag är ledig... Jag har ju alltid flera projekt på gång, det är inget konstigt. Så frågar min chef, om jag kan jobba extra, och jag svarar "ja", glad över de pengar jag tjänar på det. När helgen är kommen, skriker min kalender efter tomma dagar, och jag saknar en stunds ledighet.
Tog jag på mig för mycket? frågar jag mig plötsligt, nu när sommaren nästan är slut. Plugget har blivit bortglömt och mina tankar har alltmer vandrat åt ett mörkare och självdestruktivt håll, trots att jag försökt allt jag kan att inte hamna där. Kämpa, och kämpa, intalar jag mig, och fortsätter, envist framåt. Sen sitter jag där en natt, mitt självhat har jag under kontroll, det är inte oövervinnerligt men jag kan inte sova. Jag tänker på att jag är så less på att kämpa, och hur jag skulle vilja släppa taget om min självkontroll. Och jag gör något som jag inte har gjort på 2 år, 2 månader, och 6 dagar. En självskada, jäklar, ett bakslag!

Jag lärde mig något under en Ju Jutsuträning i somras. Det var kampträning och för en gångs skull var jag inte den enda tjejen som var med. När det i slutet var dags att kamp "på riktigt" kör jag och tjejen en match. Jag antar att jag är ganska chanslös, men man måste försöka ändå. Vår tränare hade tipsat om innan, att om vi hamnar i ett läge då vi inte kommer loss, ska vi låta motståndaren få den poängen istället för att fortsätta kämpa förgäves och trötta ut oss på kuppen, men när jag sitter fast är allt jag vill att komma loss och det fina lilla tipset är helt bortglömt. När matchen är slut, lägger jag mig och stirrar trött upp i taket en stund, min tränare tar tag i mina kläder och lyfter upp mig lika lätt som om jag skulle ha varit en tygdocka, och sätter ner mig igen.
"Förstår du nu vad jag menade?" säger han. Aldrig har jag varit så slut på energi efteråt, som jag var då.
Ibland tror jag att samma sak kan gälla i livet. När vi kör helt fast, är det ok att "ge upp" för att komma tillbaka bättre. Om plugget blir för tufft, kan det vara ok att göra ett studieuppehåll, samla krafterna och ge sig på det med ny ork senare. Prova nya vägar i livet. Det är inte att ge upp egentligen, det är att kämpa smart och inte enbart tjurskalligt.
Kanske borde jag ha tillämpat denna insikt i mitt liv på något sätt, innan det där lilla "misslyckandet", och det är ju lätt att vara efterklok. Det konstiga är att jag inte ser det som ett misslyckande. Det kanske var oundvikligt, jag kämpade tjurskalligt och inte särskilt smart, och förr eller senare skulle jag ha kommit till en punkt då något stoppade mig. Jag har intalat mig att fortsätta kämpa med studierna för att "Aldrig att en kurs på universitetet ska få vinna över mig!", men egentligen är det inte universitetslivet jag har svårt med, även om det också är hektiskt nog ibland.

Mitt misslyckande är mer som att jag skulle ha försökt bygga ett högt trätorn, och tappade hammaren jag använde. Jag måste gå ner och plocka upp den och under den tiden stanna upp ett tag och fundera. Titta upp och se det torn jag byggt på ur ett nytt perspektiv och inse att jag i fortsättningen måste bygga på ett annat sätt. Mitt "torn" är inte raserat, allt jobb är inte förgäves, och det är inte läge att ge upp. Nej, det är mer läge att fundera efter, lägga upp en ny taktik. Börja kämpa smart och inte bara envist.

/Inece