Dagens uppmuntran

/Inece

Minnen och glädjeämnen.

Jag är hos min farfar och går en minnesrunda... Inte utan att jag blir en aning nostalgisk, så jag tänkte att jag vill visa er lite av resterna av min värld hos farfar när jag var barn.

Traktorn Grålle. Den körde jag, och låtsaskörde jag mycket som barn.

Källarbacken. Där brukade vi grilla korv, jag och mina kusiner, på sommar och höstkvällar. Vi slogs med grillpinnar och använde mycket av vår kreativitet till att leka.

När jag var barn växte det fullt med blåklockor över hela källarbacken, speciellt närmast kanten, tyckte jag att de finaste blåklockorna växte. En gång sträckte jag mig för att nå några blommor och ramlade huvudstupa ner därifrån. Jag måste ha haft himla tur för jag reste mig upp och sprang gråtande till min pappa med en blödande tumme - inget mer!

En gång i tiden var detta en sandhög, som vi lekte mycket vid. Vi byggde städer och fantiserade hej vilt. Detta är då allt som finns kvar...

Bäst som jag gick omkring och mindes goda tider, hittade jag lite gott naturgodis att proppa i mig...

Ett underbart sött litet föl. Djur är så fina, kanske ska jag satsa på att börja rida igen?



/Inece

Rädsla och förväntan

I förra veckan ramlade svarbeskedet från Studera.nu ner i min e-brevlåda och tillsammans med min kompis i telefonen läste jag: "Umeå Universitet, Umeå, rservplats...", "Mittuniversitetet, Östersund, ej behandlad...", "Umeå Universitet, Örnsköldsvik, Antagen".
- Grattis! sa min vän direkt och jag sa helt lugnt tack, som man ju säger när någon gratulerar en.
- Nu måste du ringa runt och berätta det, sa hon och vi la på.

Hela våren och sommaren har jag pratat om detta som "om" och nu helt plötsligt har min dröms början fått ett datum, när. Det är på riktigt! Jag ska bli sjuksköterska! Nu är nedräkningen på full gång, varje dag är en dag närmare skolstarten och jag är så nervös. Tänk om det är helt fel vägval? Tänk om jag blir en katastofal sjuksköterska? Tänk om jag inte får några vänner i klassen? Tänk om jag inte klarar av att plugga på universitet och börjar skära mig igen? Eller trasslar in mig i vissa mat och vikt-tankar är nog mer troligt i så fall? Jag känner mig så liten och rädd.
TEJP-lägret närmar sig med stora steg och också det är en utmaning utöver det vanliga i år. Tack vare mitt fördjupningsprojekt, som handlade om att lita på Gud och anta utmaningar i livet, så har jag fått chansen att skriva en lista med fem insikter jag fick under det projektet och framföra den på någon av kvällsunderhållningen. Jag och mina tala inför folk-rädsla, varför ger jag mig in i sånt gång på gång? Nämnde jag min rädsla för höjder, vilken jag haft som projekt i ca ett år att besegra, och att jag valt som seminarium "bergsklättring".

Jag skulle inte göra alla dessa saker om jag inte trodde att det gav något, om det inta fanns en brinnande längtan i mig att det ska åstadkomma något. Jag drömmer om att föreläsa, min tala inför folk-rädsla är något jag måste komma över eller i alla fall lära mig hantera den på något sätt. Den pirriga känslan jag hade i min mage, när jag klättrade med min klass i Kullaberg är underbar, en härlig känsla som jag bara vill ha mer av. Det är känslan av panik, som också fanns där, som jag vill bli av med! Jag känner inte bara rädsla inför dessa saker, det är en speciell rädsla: rädsla som är blandad med förväntan. Att förvänta innebär sin risk i att man kan bli besviken, och samtidigt kan mina förväntningar slå in. Man kan inte vara rädd för allt, då om nån gång blir man besviken. När man inser allt man kunde ha gjort om man vågat satsa. Rädsla kan ändå vara bra, när den inte förlamar mig leder den ofta till att jag är lite försiktig, vilket i sin tur kan innebära bättre resultat. Om mina föreläsningar är igenomtänkta, borde de rent logiskt ha bättre kvalitet. Om jag är försiktig när jag klättrar minskar jag risken att råka ut för en olycka. Och så vidare...
Är det möjligt att använda sin rädsla för att genomföra de äventyr i livet vi finner skrämmande? Vad händer egentligen när man blandar rädslan med förväntan? Kommentera gärna och berätta vad du tänker, för jag är bara en enkel funderare.

Ha en god lördagskväll!
/Inece

I en fullsatt biosalong...

...satt jag i förrgår kväll och delade skratt med människor jag aldrig träffat. När det då och då var riktigt spännande höll vi andan tillsammans, och vi hoppade till när något oväntat hände. Tänk att man kan sitta så många i samma rum och uppleva något gemensamt, utan att säga ett ord. Efter filmen gick alla ut, och de allra flesta förde nog samma samtal som jag och mina kompisar efteråt; om hur mycket från boken de missar i filmen. Jag tror det är första gången jag ser en film på premiärdagen, så det var ju lite spännande.
Efter filmen nöjesåkte vi en sväng och på hem vägen blev min pojkvän trött, så vi vilade längs vägen i två timmar... Vid den tiden tar det försent att ta sig hem för att få någon sömn innan min buss till jobbet gick, så vi sov hela natten i bilen - eller min pojkvän sov och jag låg vaken och frös. Dötrött och utan matlåda kom ja då till jobbet igår. Det var en häftig upplevelse, även om allt inte blev som det var tänkt...
/Inece

Komihåg-lista.

- Ta lite initiativ! uppmanade min arbetskollega mig i midsommar när jag stod och fingrade på draglakanet hos vårdtagaren vi bytte blöja på, och tvekade.
- Ja... svarade tyst, drog i lakanet och undrade tyst för mig själv om hon var arg på mig nu.

Egenligen går det rätt bra på mitt jobb, jag gör det jag ska göra. Jag handskas med telefonerna och pratar med de gamla när jag går tillfälle (det är ju inte så ofta eftersom det är natt). När jag pratar med dem inser jag mer och mer att jag verkligen har underskattat gamla människor, och det är svårt att göra annat än att älska dem. Ändå tar det knappt en sekund för mig från att vara osäker på någon liten sak, till att tänka "Åh, jag är så misslyckad på det här!" och sen snurra fast i den tanken. Rätt som det är kommer jag på mig själv med att gå omkring och vara nedstämd över mina tankar, suckar "kommer det alltid att vara så här?" för att precis efteråt säga de tankarna att försvinna.
Hela den natten blev lite fel, först ringde larmtelefonen och någon ville ha hjälp på toaletten, men jag glömde bort vilket rumsnummer det var som larmade. Det är en sån där sak man egentligen inte får göra, men någon mer än jag måste väl ha gjort det. Därför går jag och tittar till alla boende på mina två avdelningar, men alla sover sött i sina sängar. Trots att jag gjort allt vad jag kunnat grämde det mig att jag glömt rumsnumret och med det i huvudet glömmer jag att hissa ner en säng som jag hissat upp - vid det laget tänker jag att jag är en vandrande katastrof och undrar hur jag kan göra så mycket fel. Så är vi där på morgonronden och jag står som om jag inte alls visste vad jag skulle göra när min arbetskamrat väcker mig. Ta lite initiativ!
"Skit, vad jag är värdelös å det här" tänker jag och håller på att glömma att dra upp grinden på sängen innan jag går ut.

På onsdagen ringer föreståndaren på äldreboendet upp mig och säger att hon inte tror nattjobbet passar mig. Jag har återigen fällt krokben för mig själv med min osäkerhet.
Jag är ju åndå anställd, så hon löser det genom att ge mig mina natt-timmar, på dagtid. Massa pengar i OB-tid försvinner men jag får ju jobba kvar. Och det finns säkert en mening att det blev som det blev. Kanske är det bättre för mig att våga prata lite mer med de som bor där, att ta hand om dem på dagtid istället. Kanske är jag inte så stark i mitt skadefria liv ännu att jag lyckas lika bra med att hålla tankarna någorlunda självkonstruktiva även på nätterna...
Hur det än är, är det nyttigt och välbehövt med en påminnelse:

1. Jag är inte värdelös, tvärtom. Jag är precis lika värdefull som alla andra.
2. Jag gör inte ett dåligt jobb. Inte när jag strävar efter att göra ett bra jobb, jag tar gärna emot feedback och försöker jobba med mina brister -hur kan det vara dåligt.
3. Jag är inte en dålig människa. Visst gör alla dåliga saker, men man är ju inte dålig för det.
4. Det är okej att jag gör misstag ibland, men det är inte okej att för misstagens skull tro att jag är misslyckad.

/Inece