"If your dreams don't scare you, they are not big enough!"

Jag har inte alltid vunnit, men jag har aldrig förlorat.
Livet är fullt med svårigheter, motgångar och utmaningar att övervinna. Det finns omöjligheter som retar att utforskas...
Det finns för många vägval i livet, och att hitta rätt känns så ofta som en omöjlig labyrint. Hur hittar jag min väg i livet? Och var hittar jag modet att gå den?
Jag är en alldeles för tokblyg tjej med föreläsningsdrömmar. Jag är höjdrädd, men älskar bergsklättring! Jag är mer eller mindre rädd för det mesta, men försöker ändå göra det. Jag vill inte leva mitt liv begränsad av allt jag tycker är läskigt, och det ger mig inget annat val än att kämpa emot mina rädslor. En dag kanske jag lyckas övervinna dem, men om jag inte lyckas övervinna mina rädslor: ska de vara bland mina tillgångar!

onsdag 2 juli 2008

Världen ur nya ögon.

Mycket har hänt, de senaste månaderna, mycket som är viktigt för mig.
Sedan jag i april gick med i Röda korsets Första Hjälpen-grupp på min ort, har det ramlat ner nya insikter hela tiden. Varje dag har jag upptäckt nånting nytt med mig själv, min omgivning, och helt plötsligt börjar jag se allting ur ett helt nytt perspektiv.
Saker som hänt tidigare i mitt liv, saker människor gjort mot mig har liksom ramlat på plats och har fått en bättre förklaring nu.

Jag har gått runt i fler år och trott att jag var fel. Jag kom ny och osäker till en ny skola på en ny ort för åtta år sen, och trots min osäkerhet gjorde jag ändå vad jag trodde var rätt sak att göra. Jag hittade några vänner i min nya klass, men längre fram visade det sig att mitt val av vänner inte var så populärt. Killen jag blev kompis med var klassens mobboffer, men allt jag såg var en trevlig människa - väl förtjänt av min vänskap. Jag ville gärna vara omtyckt, av många, men istället blev jag utanför i tjejgruppen, och resten av klassen småretades. Det var kanske ingenting som jag brydde mig särskilt mycket över då, men de tre följande åren fortsatte likadant, och jag började känna mig fel. Jag passade inte in, bland dessa människor, och vad jag än försökte med var jag alltid lika annorlunda. Jag har träffat ett fåtal människor under dessa åtta år, som verkat gilla mig trots att jag är som jag är, men eftersom jag varit så övertygad om att jag är FEL så har jag inte vågat lita på att det är sant.
I april gick jag med i Röda korsets Första Hjälpen-grupp, och där fick jag träffa nya fantastiska människor. Jag börjar tro att jag har haft fel om att jag är fel vart jag än hamnar, det är bara här på "min" ort jag aldrig har passat in - resten av världen är kvar att upptäcka!

Det är en av alla insikter som trillat ner. Häromdagen, slog det mig att de människor som trots allt gillar mig, gillar mig inte trots att jag är som jag är, de älskar mig FÖR att jag är som jag är. Det är en stor betydelsefull skillnad!

/Inece (börjar se världen med nya nyfikna ögon)