Paus.

Jag tittar lite på mina tidigare inlägg, alla dåliga försök att få till något snyggt på det runt omkring, och jag tycker inte att det är snyggt. Samtidigt har jag en hel del idéer på vad jag ska göra med det, men idéer har kanske aldrig varit någon bristvara - bara tiden, och ibland modet, att genomföra de.

Kanske finns ni människor därute som följt höstens vägvalsfunderingar, och undrar vad som händer i min framtid. Jag har mitt studieuppehåll nu, och jag har idéer och aningar, men ännu inte mer än så. Det är faktiskt lite som med bloggen där, att jag har för många idéer och det faktiskt blir lite rörigt att försöka pyssla med allt samtidigt.
Så från denna blogg tar jag ett uppehåll, en städpaus. Ha tålamod, och sen har jag massor att skriva om.
Under tiden fortsätter jag måla, som om du saknar mitt bloggande finns det även på Inece's ord och bild.

/Inece

Lite som Idol...?

Mitt i samtalet upptäcker jag att vi sitter på rad framför patienten. Vi i arbetskläder, sittande i en vardagsflott soffa, med anteckningsblock och inget avslöjande om vad vi tänker -blickar. Patienten i landstingets patientkläder (inte de kläder jag skulle välja om jag vill gå på ett möte som ska planera min framtid), i sjukhusets säng. Jag distraheras av att tänka på tv-programmet "Idol", att det är något konstigt med den här situationen... Visst, enkelt uttryckt kanske det är lite som Idol: Vi är "Juryn", patienten är den sökande som hoppas på en "Guldbiljett": sina önskemål och behov tillmötesgådda, uppfyllda, lyssnade till... Men att jämföra det med Idol får det att kännas på något sätt ytligt.

"Det är något konstigt med den här situationen", tänkte jag, och det fick mig att reflektera över att jag fick en oväntad hjärtklappning när jag skakade hand med mötets biståndshandläggare - som om hon skulle utgöra något hot för mig? Det konstiga är fortfarande att jag hamnat på en sida av bestämmandet, som jag inte alls är van. Jag skulle väl vara den som ber om en "Guldbiljett", inte den som är med och delar ut dem. Måste det vara "idol-jury"-känsla över ett planeringsmöte? Detta var inte alls vad jag kände under min förra VFU, men vem är jag att komma och tycka om det sätt som de tycker passar så fantastiskt bra? Jag är ju bara en klumpig sjuksköterskestudent...
Och så sitter jag själv där gång efter gång. Med min lärare, handledare och huvudhandledare framför mig. "Jaha", säger dem och låter mig berätta hur jag utvärderat min utveckling under VFU-tiden. Efter varje punkt, rättar dem mig med "facit": Min handledares utvärdering. Det är så bekant, med den situationen att jag inte ens reflekterar över att jag sitter där och försöker få en Guldbiljett: Ett papper på att VFU:n är Godkänd.
Tanken slår mig hårt, hur viktig vår bedömning av människor är. Men, så svårt det är. Samtalen på morgonrapporten, någon tycker att patient x är otrevlig, några andra håller med - när jag någon timme senare gör något inne hos patient x så är denne inte otrevlig, utan faktiskt den första att uppmuntra mig. Är bristen på entusiasm hos någon, rädsla för att ta plats/ta för sig/vara till besvär eller ointresse?
Och vem har egentligen rätt - när jag upplever min patient som trevlig, men inte min arbetskamrat gör det?
Hur länge kan vi dividera om vems "tolkning" av någons personliga egenheter som är rätt innan vi får för oss att tala med den människa det berör? Fast å andra sidan kan man ju inte bara fråga: "Hur kommer det sig att jag tycker du är trevlig, men mina arbetskamrater inte tycker det?"
Jag undrar en stund under mötet, om det sjuksköterskan berättar är vad jag också skulle ha kommit fram till, men låter frågorna vara i sin obesvarbara ovetskap. Jag undrar istället vart jag ska hitta modet att tro på det jag ser. Visserligen vilar många av mina arbetskamraters bedömningar på flera års erfarenhet. De borde veta bäst. Samtidigt, är inte jag nästan halvvägs sjuksköterska? Jag har också jobbat, kanske inte flera år, men tillräckligt länge för att ha lite koll jag också. Jag vet att jag ser inte alltid det alla andra ser, men att det skulle vara fel på mina ögon för det?

(Nu blir det här inlägget för långt och brett, så jag skriver en "uppföljare" någon annan dag.)

/Inece

Den tysta tjejen i bakgrunden?

"Du måste uppdatera din blogg, så att jag har massor att läsa!" uppmanar min vän, när jag stänger hans dörr. "Jag ska", nickar jag och traskar iväg...
Jag tänker igenom. Allt jag har att skriva om, allt jag har skrivit, halvt färdigt att publicera, slängt, drömt, levt. Jag spolar tillbaka tiden, till hejdå- ögonblicket, nyårsfirandet, mina tankar, framsteg, snedsteg, överraskningar, besvikelser - Ett år har gått. Flera år, och jag verkar inte riktigt hänga med.

Jag sitter på bussen, funderar över livet. Jag vill att mitt liv ska betyda något, tänker jag intensivt, som om det vore min bön för 2011, men det är bara den önskan jag alltid haft. Då, i stora övertydligt betydande sammanhang, nu räcker det mer med det lilla jag KAN göra. Det lilla som är så lätt att grubbla sönder...
Jag frågade min bror, som jag firat jul med, om det gjorde någon skillnad att jag var där. Mest för att jag i tillfället var lite frustrerad över de underliga människor som följde med mitt val att dela julcirkusen med min kära bror, och jag såg inte den hela fantastiska bilden. Med hans "mamma" som med framstressande fart ställer till några missförstånd och känsla av... ja, stress. Hans "pappa", som vandrar runt och tror att han är en sexguru. "Behöver du fråga?" säger min bror, och jag ser genom hans ögon att jag faktiskt inte behöver fråga: Delat "elände" är halvt elände.

Jag kramar alla "hej då". "Kom och hälsa på igen - snart!" säger dem och jag lovar fastän jag vet att snart sällan inträffar förrän om ett halvår eller så. Jag tänker på alla nya människor jag mött under året, och ler åter igen för mig själv åt allt som händer, tiden som går utan att jag egentligen hinner med. Åt hur jag kunde vara frustrarad över att jag alltid hamnade i bakgrunden, rädd att min plats där gjorde att jag inte betydde något. Skolår, som krävde aktiv närvaro i diskussionerna - som inte räckte med att lyssnande följa det som sas utan krävde att man själv framförde sin åsikt, syntes i debatten med jämna mellanrum.
"Hon är blyg", säger någon om den tystlåtna tjejen på nyårsfesten när jag ska åka hem igen, och jag ler: "Det är jag också", säger jag och människorna omkring skrattar. Mitt erkännande stämmer inte längre med verkligheten för jag är inte längre så blyg som jag brukade vara. Jag kan gå på en fest där jag inte känner någon och fira nyår, jag kan sitta och kommentera filmer, diskutera vad för slags musik som är bra, fråga vilka människor är när jag är nyfiken på dem. Jag är inte så blyg längre, men jag VAR.
"Man får vara blyg" tillägger jag istället, funderar efter något mer. Jag vet ju aldrig vad jag ska säga.

Så mycket oftare jag idag tar min plats i den bakgrund jag tidigare var rädd att hamna i, och lämnar en chans åt någon annan att glänsa istället. Jag vågar oftare säga vad jag tänker, men bara för att jag vågar behöver jag inte alltid göra det. Varför skulle det vara så dåligt att bara i bakgrunden av något ändå? Om man tänker på  bilder, vad är alla detaljer egentligen utan en bakgrund?

/Inece