Den tysta tjejen i bakgrunden?

"Du måste uppdatera din blogg, så att jag har massor att läsa!" uppmanar min vän, när jag stänger hans dörr. "Jag ska", nickar jag och traskar iväg...
Jag tänker igenom. Allt jag har att skriva om, allt jag har skrivit, halvt färdigt att publicera, slängt, drömt, levt. Jag spolar tillbaka tiden, till hejdå- ögonblicket, nyårsfirandet, mina tankar, framsteg, snedsteg, överraskningar, besvikelser - Ett år har gått. Flera år, och jag verkar inte riktigt hänga med.

Jag sitter på bussen, funderar över livet. Jag vill att mitt liv ska betyda något, tänker jag intensivt, som om det vore min bön för 2011, men det är bara den önskan jag alltid haft. Då, i stora övertydligt betydande sammanhang, nu räcker det mer med det lilla jag KAN göra. Det lilla som är så lätt att grubbla sönder...
Jag frågade min bror, som jag firat jul med, om det gjorde någon skillnad att jag var där. Mest för att jag i tillfället var lite frustrerad över de underliga människor som följde med mitt val att dela julcirkusen med min kära bror, och jag såg inte den hela fantastiska bilden. Med hans "mamma" som med framstressande fart ställer till några missförstånd och känsla av... ja, stress. Hans "pappa", som vandrar runt och tror att han är en sexguru. "Behöver du fråga?" säger min bror, och jag ser genom hans ögon att jag faktiskt inte behöver fråga: Delat "elände" är halvt elände.

Jag kramar alla "hej då". "Kom och hälsa på igen - snart!" säger dem och jag lovar fastän jag vet att snart sällan inträffar förrän om ett halvår eller så. Jag tänker på alla nya människor jag mött under året, och ler åter igen för mig själv åt allt som händer, tiden som går utan att jag egentligen hinner med. Åt hur jag kunde vara frustrarad över att jag alltid hamnade i bakgrunden, rädd att min plats där gjorde att jag inte betydde något. Skolår, som krävde aktiv närvaro i diskussionerna - som inte räckte med att lyssnande följa det som sas utan krävde att man själv framförde sin åsikt, syntes i debatten med jämna mellanrum.
"Hon är blyg", säger någon om den tystlåtna tjejen på nyårsfesten när jag ska åka hem igen, och jag ler: "Det är jag också", säger jag och människorna omkring skrattar. Mitt erkännande stämmer inte längre med verkligheten för jag är inte längre så blyg som jag brukade vara. Jag kan gå på en fest där jag inte känner någon och fira nyår, jag kan sitta och kommentera filmer, diskutera vad för slags musik som är bra, fråga vilka människor är när jag är nyfiken på dem. Jag är inte så blyg längre, men jag VAR.
"Man får vara blyg" tillägger jag istället, funderar efter något mer. Jag vet ju aldrig vad jag ska säga.

Så mycket oftare jag idag tar min plats i den bakgrund jag tidigare var rädd att hamna i, och lämnar en chans åt någon annan att glänsa istället. Jag vågar oftare säga vad jag tänker, men bara för att jag vågar behöver jag inte alltid göra det. Varför skulle det vara så dåligt att bara i bakgrunden av något ändå? Om man tänker på  bilder, vad är alla detaljer egentligen utan en bakgrund?

/Inece