Om jag hade fortsatt?

Av en slump hamnade jag i en diskussionstråd, där föräldrar diskuterar vilken sport de inte vill att deras barn ska utöva. Intressant att läsa, men oj vad många som var emot gymnastik med motivationen att de inte vill att deras barn ska fastna i ätstörningar.
"Men jag har tränat gymnastik", protesterar jag i tanken och var nära ett "och jag har inte haft några ätstörningar!" Vilket kanske hade kunnat varit dagens lögn, fast jag aldrig kallar det jag kämpat mot för ätstörningar (bara tankar och beteenden som skulle kunna höra hemma i en ätstörningsdiagnos). Mitt mattrassel började först efter jag slutat med gymnastiken, så jag kan inte beskylla gymnastiken för mina villovägar i livet? Eller kan jag det? Visst fanns det väl redan då en grund till ett trassligt förhållande till matvanorna: att jag ofta struntade i att fika emellan skolan och gymnastiken, tackade nej till middag på kvällen efteråt? Att jag var "duktig" i skolan, och strävade efter att i allt vara duktigare? Att jag hade en väldigt negativ självbild?
Om jag inte hade slutat träna gymnastik, hade det sett annorlunda ut då? Hade jag då inte utvecklat mina ätstörningstankar och beteende? Självskadebeteendet fanns ju redan med i bilden, vad hade då satt igång det? Gymnastiken? Nej, jag kan inte tro det. Men fortfarande kan jag undra, vem och var i livet hade jag varit om jag fortsatt träna gymnastik?

Det var vilda diskussioner när jag slutade, men jag stod till slut fast vid mitt beslut. När jag ser tillbaka på det ser jag ett starkt markerande från min sida: Att jag kan gå min egen väg. Samtidigt en osäkerhet, som påverkas av kommentarer om vikt, mat och motionsvanor, och utseende ideal. En viktkurva som hos skolsköterskan är "normal", men mycket mer förändrad uppåt än bästa vännens...Sedan, ännu ett beslut: att sluta självskada. Jag kunde inte. På ett sätt, ledde min "egen väg" till att jag blev självdestruktivare, men vad hade hänt om jag inte gått den? Hade jag varit en personlighetslös duktig gymnast, en grå skugga av vad min omgivning ville jag skulle vara? Vem kan veta?
Alla barn/ungdomar som tränar gymnastik utvecklar inte ätstörningar. De som gör, eller gjort det, kanske spelade det ingen roll vilken sport de utövade? Kanske är det vanligare att tänka på sin kroppsform när det finns en förväntan att man ska vara "smidig"? Något som det verkar vara vanligt att ha en felaktig uppfattning om sig själv i.
Är det rätt av en förälder att förbjuda, eller tvinga sina barn att utöva en viss sorts träning? Vilket sätt är egentligen bäst för föräldrar som vill undvika att deras barn ska hamna i den sortens problem? Det är så lätt för mig, att berätta om min "förälder" och mina vägar, men vad är egentligen rätt? Jag hade en önskan, en desperat önskan att någon skulle förstå att livet gjorde så ont, men inga ord att uttrycka det med - det är inte lätt då att säga hur man vill att omgivningen ska göra. Och kanske är det lättare att skylla på sporten, än att inte ha ett svar på vad som egentligen är problemet?

/Inece

Att våga!

"Det var något i stil med att jag skulle ha klättrat uppför Mount Everest och hoppat därifrån ner i en kuddgrop, gjort en pikerad volt med skruv och jag var ganska 'landad'."

Hela föreläsningen hade jag suttit tyst, en smula tankfull, men lyssnande. Min klasskamrater diskuterade, ämnet var evangelisationsstrategier - vad har jag att säga om det? Mer än jag trodde, men när jag öppnar munnen för att dela mina tankar vågar jag inte. Gång på gång använder jag varje lucka i diskussionen till att samla mod och när jag precis ska öppna munnen har någon annan tagit upp en tråd. Föreläsningen tar slut och vi ska avsluta med en bön, min chans att säga något försvinner...
"För jag säga något först?" hör jag mig själv flåsa, som om jag sprungit i en uppförsbacke och precis anlänt till rummet. Föreläsaren säger: "Javisst, självkart" och jag andas in, och ut, och säger vad jag har tänkt. Jag vänder mig till tanten, som kommit "utifrån" och mitt i diskussionen pekat på mig och sagt: "...och du, har inte sagt nånting under hela tiden!" Väl efteråt, när vi ber, svämmar jag över av mina känslor, och hur jag än försöker kämpa emot gråter jag. Inte inför folk, bannar jag mig själv, men det hjälper inte. Jag är glad att jag vågade, lättad att ha fått det gjort, arg på mig för att det ska vara ett sånt problem att bara öppna munnen och bara säga nånting...

Det har snart gått två år, sedan den föreläsningen på lärjungaskolan, och jag har fortfarande samma problem. Kanske är det inte lika svårt att få mig att säga något, men det är ändå svårt, och vi har mer och mer seminarium, som kräver att vi ska vara med i diskussionen. "Som om vi inte har nog med uppgifter", suckar någon och jag känner mig delad: en del av mig håller med om att det är mycket just nu, och att diskussionsseminaruim är ytterligare en stressfaktor, frustrerad över att det alltid är lika besvärligt. Den andra delen vill våga, och ser de minimala skillnaderna. Redovisade vi inte fritt från powerpoint-presentationen sist - det är väl framsteg jämfört med när jag gömde mig bakom papper som jag ord för ord skrivit hela min redovisning på? En del som tycker att lärarnas placerande av diskussion här och diskussion där är studentplågeri och en del som förstår att det finns en mening med alla seminarier...

/Inece

Kampkonsten och livet.

Så mycket enklare att parera slag och sparkar än att stoppa tankar innan jag tänkt dem. Tankar som jag borde vara förberedd på, tankar som jag vet inte för mig framåt, och de hindrar mig från att vara jag.
Så mycket enklare på något sätt, öva triangelchokes än att kväva min panik på samma sätt som den kväver mig. Som får mig att tro att jag inte kan ta ett steg till på min väg i livet, som får mig att springa åt motsatt håll, och så jag sedan hatar mig själv till småbitar.
Så mycket mera det skrämmer mig att säga något i diskussionen, vara aktivt samtalande, tänkande, att höra min röst och känna att människor tittar på mig, än att anta utmaningen att brottas med killen som är mycket större och starkare än jag.
Hur mycket hellre jag brottas med honom än ständigt med den prestationsångesten, som jagar mig till att vinna. Även om hans tyngd gör det svårt för mig att kämpa mig fri, så har jag ändå en chans, och han bryr sig om att han råkar mosa mig. Min prestationsångest är istället skoningslös, när jag mosas och inte längre får luft stannar den inte upp för att försäkra sig om att jag är ok. Jag kämpar hårt, men hur hårt jag än kämpar kommer jag alltid att förlora.
Sedan händer det, mitt motstånd i livet vilar i sitt övertag i ett ögonblick, jag rör mig, hittar balans och vips!: min lucka. Jag tar ett andetag, och fortsätter kampen. Jag var på väg att förlora, nu tar jag fyra poäng och knappar in...

Killarna på BJJ:n är ibland en smula imponerad av min hängivenhet, att jag inför varje träning är taggad. När de frågar: "Hur kommer det sig att du gillar det här så mycket?" har jag inget riktigt bra svar. Det är något, kampsporten (eller det är väl mer en konst) hjälper mig att förstå mig på det jag kämpar med - i livet. Om jag kan förstå det, kan jag lättare leva med det, jag kan lära mig tankesätt, strategier, för att leva. Mitt liv. Och ibland är livet mer skit-tufft än vanligt, men jag tänker inte nånsin ge upp: Jag ska vara skit-tuff tillbaka!

/Inece

Beundransfel.

Vi ville alla vara som henne, tjejen som tränade artistisk gymnastik och var mjuk, vig och rörlig. Min förälder sa att hon var överrörlig, och förklarade att det var slitsamt på kroppen att vara. Mina öron var döva för nackdelarna, och jag hade satt ett ärlikamed-tecken mellan "överrörlig" och "duktig gymnast". Och jag ville ju vara en duktig gymnast...

"Du är överrörlig", konstaterade någon, under mitt första eller andra Ju Jutsu-pass någonsin. Och sen har den kunskapen fått vara utgångspunkt för allt, alla armlåsningar, då träningskamraten undrar: "Gör det inte ont?" För tränarens förmaningar om när jag borde klappa av, och träningskamraternas beundran: "Såna armar ska man ha!" Mina tystlåtna försök att protestera, det är mina armar som är fel, deras som är rätt, och det är något fel med denna beundran för något som kan vara en större skaderisk, eller på sikt sliter på kroppen. Men jag har gjort samma beundransfel sååå många gånger.
Tiden då jag jämförde mig med de vänner som skadade sig: jäntemot dem var jag mina problem aldrig allvarliga nog. En av mina vänner ville hjälpa mig, och i sitt försök att vara förstående jagade han igång jämförandet. Alla var alltid så mycket värre än jag: destruktivare, magrare... Det borde man inte beundra. Jag är hellre glad att jag inte befinner mig i de tankarna längre.

När diskussionerna tävlar om vem som varit "sjukast", varför är det inte samma tävling om att vara "frisk"? Hur vi jobbar på att vara rädda om oss själva?

När jag pratar med vänner som fanns med förut, som sett fragment av den galna mörka värld, jag en gång försökte leva i, hamnar jag lätt i en "roll". I ett ögonblick blir de självdestruktiva tankar jag kämpar emot, det som gör mig en smula häftig... Varför ska jag då kämpa emot dem? För ett ögonblick verkar det så vettigt att vända tillbaka? Till att försöka vara värst, självdestruktivast, magrast, duktigast, den som jagar sig själv hårdast... Men inget av allt som jag värderar högt i min nutid och framtid finns i den världen. Hälsa, självrespekt, balanserade livsvanor, äventyr...

Det är något fel med beundran. Vi fastnar så ofta i att beundra fel saker, eller på fel sätt. Många beundransvärda saker är så vardagsnära, och inte svåruppnåligt som vi gör det; som den trevliga damen i Ica-kassan som ser ärligt glad ut, vänskap, killen som håller upp dörren för gumman i trappuppgången, delande av erfarenheter två människor emellan - och de lär sig något av varandra!... Och det är ju något alla kan göra, utan att behöva tävla.
/Inece

Antivirus-program.

Den senaste veckan har jag brottats lite med min dator, eller snarare antivirus-programmet på min dator. Det började med att informationen gick fram att min dator kunde "vara utsatt för risk" på grund av något med antivirus-programmet. Jag trodde licensen hade gått ut, men efter några om och men, kan jag skratta lite åt min okunnighet: mitt antivirusprogram ville bara bli uppdaterat! Nu fungerar allt fint igen.

En tanke stannade mig en stund, mitt i mitt skratt: kanske fungerar vi människor så också. Att något som krånglar gör det i brist på "uppdateringar"? När jag sätter igång och destruktivt kritisera mig själv, skulle jag inte hellre uppdatera mig om att jag "inte längre gör så" och om att "jag är fantastisk som jag är". När samtalet dras till medmänniskans samling med misstag, och misstron på att han/hon kan ändra på sig? När Livets väg känns tung att gå, som att man aldrig kommer fram eller aldrig ens kommit iväg, men om man vänder och ser tillbaka är startpunkten längre bort än man trodde... Uppdateringar.
Hur ofta stannar vi upp och reflekterar över hur livet är, hur vi är, hur vi upplever våra medmänniskor, eller vad vi gör för att hantera allting?
Eller som i orientering, då man hela tiden behöver hålla koll på kartan, åt vilket håll sjön var när jag började springa och vart den är nu. Om inte kartan är rätt vänd, så blir norr på kartan fel när vi använder kompassen, och det blir lätt att hitta vilse.
I slutet av en ju jutsu-träning sa vår tränare: "Bra kört, allihopa". Vi hade övat på kast, något jag känner mig osäker och feg över och det tog över mina tankar. "Alla utom DU, Inece" skriker mitt tanketroll argt, och jag biter ihop. "Alla utom jag", tänker jag och känner mig arg tillbaka. Denne tränare verkar vara rätt bra på att läsa av mig och säger: "Jo, du också, Inece". Nästa gång ska jag inte vara så hård mot mig. För faktiskt så är jag bra! och jag är bra på att bli bättre. Jag måste bara uppdatera mig själv om det... Ok, år 2010, livet, Vfu:n, ju jutsukasten kanske inte blev vad jag tänkte, men det spelar ingen roll. Genom alla mindre lyckade försök har jag (åter)upptäckt något inom mig som talar uppmuntrande, sjunger sånger med texter som slår rakt in på mina tankar, visar bilder, och placerar mig i dem och skapar en hoppfull historia. Låttextraden just nu:

"Welcome to wherever you are. This is your life, you made it this far!"

Welome to wherever you are, Bon Jovi

Som en liten uppdatering! Som en tavla med en karta och den runda ringen eller krysset som visar: Du är här!

/Inece