Kampkonsten och livet.

Så mycket enklare att parera slag och sparkar än att stoppa tankar innan jag tänkt dem. Tankar som jag borde vara förberedd på, tankar som jag vet inte för mig framåt, och de hindrar mig från att vara jag.
Så mycket enklare på något sätt, öva triangelchokes än att kväva min panik på samma sätt som den kväver mig. Som får mig att tro att jag inte kan ta ett steg till på min väg i livet, som får mig att springa åt motsatt håll, och så jag sedan hatar mig själv till småbitar.
Så mycket mera det skrämmer mig att säga något i diskussionen, vara aktivt samtalande, tänkande, att höra min röst och känna att människor tittar på mig, än att anta utmaningen att brottas med killen som är mycket större och starkare än jag.
Hur mycket hellre jag brottas med honom än ständigt med den prestationsångesten, som jagar mig till att vinna. Även om hans tyngd gör det svårt för mig att kämpa mig fri, så har jag ändå en chans, och han bryr sig om att han råkar mosa mig. Min prestationsångest är istället skoningslös, när jag mosas och inte längre får luft stannar den inte upp för att försäkra sig om att jag är ok. Jag kämpar hårt, men hur hårt jag än kämpar kommer jag alltid att förlora.
Sedan händer det, mitt motstånd i livet vilar i sitt övertag i ett ögonblick, jag rör mig, hittar balans och vips!: min lucka. Jag tar ett andetag, och fortsätter kampen. Jag var på väg att förlora, nu tar jag fyra poäng och knappar in...

Killarna på BJJ:n är ibland en smula imponerad av min hängivenhet, att jag inför varje träning är taggad. När de frågar: "Hur kommer det sig att du gillar det här så mycket?" har jag inget riktigt bra svar. Det är något, kampsporten (eller det är väl mer en konst) hjälper mig att förstå mig på det jag kämpar med - i livet. Om jag kan förstå det, kan jag lättare leva med det, jag kan lära mig tankesätt, strategier, för att leva. Mitt liv. Och ibland är livet mer skit-tufft än vanligt, men jag tänker inte nånsin ge upp: Jag ska vara skit-tuff tillbaka!

/Inece