Paus.

Jag tittar lite på mina tidigare inlägg, alla dåliga försök att få till något snyggt på det runt omkring, och jag tycker inte att det är snyggt. Samtidigt har jag en hel del idéer på vad jag ska göra med det, men idéer har kanske aldrig varit någon bristvara - bara tiden, och ibland modet, att genomföra de.

Kanske finns ni människor därute som följt höstens vägvalsfunderingar, och undrar vad som händer i min framtid. Jag har mitt studieuppehåll nu, och jag har idéer och aningar, men ännu inte mer än så. Det är faktiskt lite som med bloggen där, att jag har för många idéer och det faktiskt blir lite rörigt att försöka pyssla med allt samtidigt.
Så från denna blogg tar jag ett uppehåll, en städpaus. Ha tålamod, och sen har jag massor att skriva om.
Under tiden fortsätter jag måla, som om du saknar mitt bloggande finns det även på Inece's ord och bild.

/Inece

Lite som Idol...?

Mitt i samtalet upptäcker jag att vi sitter på rad framför patienten. Vi i arbetskläder, sittande i en vardagsflott soffa, med anteckningsblock och inget avslöjande om vad vi tänker -blickar. Patienten i landstingets patientkläder (inte de kläder jag skulle välja om jag vill gå på ett möte som ska planera min framtid), i sjukhusets säng. Jag distraheras av att tänka på tv-programmet "Idol", att det är något konstigt med den här situationen... Visst, enkelt uttryckt kanske det är lite som Idol: Vi är "Juryn", patienten är den sökande som hoppas på en "Guldbiljett": sina önskemål och behov tillmötesgådda, uppfyllda, lyssnade till... Men att jämföra det med Idol får det att kännas på något sätt ytligt.

"Det är något konstigt med den här situationen", tänkte jag, och det fick mig att reflektera över att jag fick en oväntad hjärtklappning när jag skakade hand med mötets biståndshandläggare - som om hon skulle utgöra något hot för mig? Det konstiga är fortfarande att jag hamnat på en sida av bestämmandet, som jag inte alls är van. Jag skulle väl vara den som ber om en "Guldbiljett", inte den som är med och delar ut dem. Måste det vara "idol-jury"-känsla över ett planeringsmöte? Detta var inte alls vad jag kände under min förra VFU, men vem är jag att komma och tycka om det sätt som de tycker passar så fantastiskt bra? Jag är ju bara en klumpig sjuksköterskestudent...
Och så sitter jag själv där gång efter gång. Med min lärare, handledare och huvudhandledare framför mig. "Jaha", säger dem och låter mig berätta hur jag utvärderat min utveckling under VFU-tiden. Efter varje punkt, rättar dem mig med "facit": Min handledares utvärdering. Det är så bekant, med den situationen att jag inte ens reflekterar över att jag sitter där och försöker få en Guldbiljett: Ett papper på att VFU:n är Godkänd.
Tanken slår mig hårt, hur viktig vår bedömning av människor är. Men, så svårt det är. Samtalen på morgonrapporten, någon tycker att patient x är otrevlig, några andra håller med - när jag någon timme senare gör något inne hos patient x så är denne inte otrevlig, utan faktiskt den första att uppmuntra mig. Är bristen på entusiasm hos någon, rädsla för att ta plats/ta för sig/vara till besvär eller ointresse?
Och vem har egentligen rätt - när jag upplever min patient som trevlig, men inte min arbetskamrat gör det?
Hur länge kan vi dividera om vems "tolkning" av någons personliga egenheter som är rätt innan vi får för oss att tala med den människa det berör? Fast å andra sidan kan man ju inte bara fråga: "Hur kommer det sig att jag tycker du är trevlig, men mina arbetskamrater inte tycker det?"
Jag undrar en stund under mötet, om det sjuksköterskan berättar är vad jag också skulle ha kommit fram till, men låter frågorna vara i sin obesvarbara ovetskap. Jag undrar istället vart jag ska hitta modet att tro på det jag ser. Visserligen vilar många av mina arbetskamraters bedömningar på flera års erfarenhet. De borde veta bäst. Samtidigt, är inte jag nästan halvvägs sjuksköterska? Jag har också jobbat, kanske inte flera år, men tillräckligt länge för att ha lite koll jag också. Jag vet att jag ser inte alltid det alla andra ser, men att det skulle vara fel på mina ögon för det?

(Nu blir det här inlägget för långt och brett, så jag skriver en "uppföljare" någon annan dag.)

/Inece

Den tysta tjejen i bakgrunden?

"Du måste uppdatera din blogg, så att jag har massor att läsa!" uppmanar min vän, när jag stänger hans dörr. "Jag ska", nickar jag och traskar iväg...
Jag tänker igenom. Allt jag har att skriva om, allt jag har skrivit, halvt färdigt att publicera, slängt, drömt, levt. Jag spolar tillbaka tiden, till hejdå- ögonblicket, nyårsfirandet, mina tankar, framsteg, snedsteg, överraskningar, besvikelser - Ett år har gått. Flera år, och jag verkar inte riktigt hänga med.

Jag sitter på bussen, funderar över livet. Jag vill att mitt liv ska betyda något, tänker jag intensivt, som om det vore min bön för 2011, men det är bara den önskan jag alltid haft. Då, i stora övertydligt betydande sammanhang, nu räcker det mer med det lilla jag KAN göra. Det lilla som är så lätt att grubbla sönder...
Jag frågade min bror, som jag firat jul med, om det gjorde någon skillnad att jag var där. Mest för att jag i tillfället var lite frustrerad över de underliga människor som följde med mitt val att dela julcirkusen med min kära bror, och jag såg inte den hela fantastiska bilden. Med hans "mamma" som med framstressande fart ställer till några missförstånd och känsla av... ja, stress. Hans "pappa", som vandrar runt och tror att han är en sexguru. "Behöver du fråga?" säger min bror, och jag ser genom hans ögon att jag faktiskt inte behöver fråga: Delat "elände" är halvt elände.

Jag kramar alla "hej då". "Kom och hälsa på igen - snart!" säger dem och jag lovar fastän jag vet att snart sällan inträffar förrän om ett halvår eller så. Jag tänker på alla nya människor jag mött under året, och ler åter igen för mig själv åt allt som händer, tiden som går utan att jag egentligen hinner med. Åt hur jag kunde vara frustrarad över att jag alltid hamnade i bakgrunden, rädd att min plats där gjorde att jag inte betydde något. Skolår, som krävde aktiv närvaro i diskussionerna - som inte räckte med att lyssnande följa det som sas utan krävde att man själv framförde sin åsikt, syntes i debatten med jämna mellanrum.
"Hon är blyg", säger någon om den tystlåtna tjejen på nyårsfesten när jag ska åka hem igen, och jag ler: "Det är jag också", säger jag och människorna omkring skrattar. Mitt erkännande stämmer inte längre med verkligheten för jag är inte längre så blyg som jag brukade vara. Jag kan gå på en fest där jag inte känner någon och fira nyår, jag kan sitta och kommentera filmer, diskutera vad för slags musik som är bra, fråga vilka människor är när jag är nyfiken på dem. Jag är inte så blyg längre, men jag VAR.
"Man får vara blyg" tillägger jag istället, funderar efter något mer. Jag vet ju aldrig vad jag ska säga.

Så mycket oftare jag idag tar min plats i den bakgrund jag tidigare var rädd att hamna i, och lämnar en chans åt någon annan att glänsa istället. Jag vågar oftare säga vad jag tänker, men bara för att jag vågar behöver jag inte alltid göra det. Varför skulle det vara så dåligt att bara i bakgrunden av något ändå? Om man tänker på  bilder, vad är alla detaljer egentligen utan en bakgrund?

/Inece

Tågtankar om vägval.

Vad ska du bli när du blir stor?

(Fönsterutsikt från gårdagens buss och dagens tåg-färd.)

Denna stora frågan, men svaret är inte alls enkelt. Kanske var det enkelt på tiden när fantasibristen inte hindrade en, då man kunde svara prinsessa, häst eller barkbåtskonstnär utan att fundera över hur realistiskt svaret var. Samtidigt, måste man få drömma.
Sedan jag i tonåren övergav min övertygelse om att jag skulle bli veterinär har mina framtidsidéer spårat ur med jämna mellanrum. Ena stunden skulle jag bli journalist, för att nästa fundera på präst, eller... billackerare kanske? Och så stannar jag upp beslutar mig för att läkare ska jag bli. Månader senare: Ambulanssjukvårdare, journalist, lärare - vad ska ja göra med mitt liv? Jag får panik över att livet är kortare än vad jag har drömmar till...
Sjuksköterska får det bli bestämmer jag, och beslutet vilar och växer i mig, i ett helt år, utan att jag ångrar mig. Ett år in i utbildningen och omvårdnad är mitt lilla hjärtämne, mer än tidigare. Ändå sitter jag här och funderar över om jag verkligen kommer tillbaka om jag gör ett studieuppehåll nu. Det finns ju så mycket jag är intresserad av, tänk om livet inte räcker till... Vill jag då verkligen hålla fast vid något som en gång var vad jag verkligen ville, men som jag återkommer till att jag inte är lika säker på längre?

Jag ville alltid vara som min pappa, när han bodde i sin husbuss. Det var något avslappnat med hans livsstil som jag drog mig till, men samtidigt vill jag inte ha det slarviga och ostrukturerade, bara inställningen till livet: "Det värsta som kan hända är att det går som du vill!" Någon sa att han var som en trollslända, ett dagsfly, som bara levde för dagen -och jag undrade varför det sas som om det vore något negativt. Och kanske är jag mer som min pappa ändå; jag har problem längre fram i tiden än vad en 1 års almanacka gör. Det var lätt att prata om "när jag blir stor" när jag var mindre, då den "vuxna världen" var så långt borta att det inte nådde min förmåga att planera. Jag kan inte se mig 10 år i framtiden, det är ett kolsvart hål,  men jag vet att jag andas just nu, jag vet att jag har massor av drömmar.

Kanske är inte alla vägar i livet som tågturer, som har en startstation och en slutdestination - och när man är framme är man framme. Kanske är det en mycket mer spännande resa där man får hoppa av ett tåg, och byta till ett annat - fastän det inte var tanken från början. Kanske är det inte att komma fram som är det viktiga, utan hellre att uppskatta resan? Mötet med medresenärer, utsikten, tankarna längs vägen, tvivel, försäkran, fötterna som fortsätter vidare när modet ett ögonblick sviktar...?

Om jag hade fortsatt?

Av en slump hamnade jag i en diskussionstråd, där föräldrar diskuterar vilken sport de inte vill att deras barn ska utöva. Intressant att läsa, men oj vad många som var emot gymnastik med motivationen att de inte vill att deras barn ska fastna i ätstörningar.
"Men jag har tränat gymnastik", protesterar jag i tanken och var nära ett "och jag har inte haft några ätstörningar!" Vilket kanske hade kunnat varit dagens lögn, fast jag aldrig kallar det jag kämpat mot för ätstörningar (bara tankar och beteenden som skulle kunna höra hemma i en ätstörningsdiagnos). Mitt mattrassel började först efter jag slutat med gymnastiken, så jag kan inte beskylla gymnastiken för mina villovägar i livet? Eller kan jag det? Visst fanns det väl redan då en grund till ett trassligt förhållande till matvanorna: att jag ofta struntade i att fika emellan skolan och gymnastiken, tackade nej till middag på kvällen efteråt? Att jag var "duktig" i skolan, och strävade efter att i allt vara duktigare? Att jag hade en väldigt negativ självbild?
Om jag inte hade slutat träna gymnastik, hade det sett annorlunda ut då? Hade jag då inte utvecklat mina ätstörningstankar och beteende? Självskadebeteendet fanns ju redan med i bilden, vad hade då satt igång det? Gymnastiken? Nej, jag kan inte tro det. Men fortfarande kan jag undra, vem och var i livet hade jag varit om jag fortsatt träna gymnastik?

Det var vilda diskussioner när jag slutade, men jag stod till slut fast vid mitt beslut. När jag ser tillbaka på det ser jag ett starkt markerande från min sida: Att jag kan gå min egen väg. Samtidigt en osäkerhet, som påverkas av kommentarer om vikt, mat och motionsvanor, och utseende ideal. En viktkurva som hos skolsköterskan är "normal", men mycket mer förändrad uppåt än bästa vännens...Sedan, ännu ett beslut: att sluta självskada. Jag kunde inte. På ett sätt, ledde min "egen väg" till att jag blev självdestruktivare, men vad hade hänt om jag inte gått den? Hade jag varit en personlighetslös duktig gymnast, en grå skugga av vad min omgivning ville jag skulle vara? Vem kan veta?
Alla barn/ungdomar som tränar gymnastik utvecklar inte ätstörningar. De som gör, eller gjort det, kanske spelade det ingen roll vilken sport de utövade? Kanske är det vanligare att tänka på sin kroppsform när det finns en förväntan att man ska vara "smidig"? Något som det verkar vara vanligt att ha en felaktig uppfattning om sig själv i.
Är det rätt av en förälder att förbjuda, eller tvinga sina barn att utöva en viss sorts träning? Vilket sätt är egentligen bäst för föräldrar som vill undvika att deras barn ska hamna i den sortens problem? Det är så lätt för mig, att berätta om min "förälder" och mina vägar, men vad är egentligen rätt? Jag hade en önskan, en desperat önskan att någon skulle förstå att livet gjorde så ont, men inga ord att uttrycka det med - det är inte lätt då att säga hur man vill att omgivningen ska göra. Och kanske är det lättare att skylla på sporten, än att inte ha ett svar på vad som egentligen är problemet?

/Inece

Att våga!

"Det var något i stil med att jag skulle ha klättrat uppför Mount Everest och hoppat därifrån ner i en kuddgrop, gjort en pikerad volt med skruv och jag var ganska 'landad'."

Hela föreläsningen hade jag suttit tyst, en smula tankfull, men lyssnande. Min klasskamrater diskuterade, ämnet var evangelisationsstrategier - vad har jag att säga om det? Mer än jag trodde, men när jag öppnar munnen för att dela mina tankar vågar jag inte. Gång på gång använder jag varje lucka i diskussionen till att samla mod och när jag precis ska öppna munnen har någon annan tagit upp en tråd. Föreläsningen tar slut och vi ska avsluta med en bön, min chans att säga något försvinner...
"För jag säga något först?" hör jag mig själv flåsa, som om jag sprungit i en uppförsbacke och precis anlänt till rummet. Föreläsaren säger: "Javisst, självkart" och jag andas in, och ut, och säger vad jag har tänkt. Jag vänder mig till tanten, som kommit "utifrån" och mitt i diskussionen pekat på mig och sagt: "...och du, har inte sagt nånting under hela tiden!" Väl efteråt, när vi ber, svämmar jag över av mina känslor, och hur jag än försöker kämpa emot gråter jag. Inte inför folk, bannar jag mig själv, men det hjälper inte. Jag är glad att jag vågade, lättad att ha fått det gjort, arg på mig för att det ska vara ett sånt problem att bara öppna munnen och bara säga nånting...

Det har snart gått två år, sedan den föreläsningen på lärjungaskolan, och jag har fortfarande samma problem. Kanske är det inte lika svårt att få mig att säga något, men det är ändå svårt, och vi har mer och mer seminarium, som kräver att vi ska vara med i diskussionen. "Som om vi inte har nog med uppgifter", suckar någon och jag känner mig delad: en del av mig håller med om att det är mycket just nu, och att diskussionsseminaruim är ytterligare en stressfaktor, frustrerad över att det alltid är lika besvärligt. Den andra delen vill våga, och ser de minimala skillnaderna. Redovisade vi inte fritt från powerpoint-presentationen sist - det är väl framsteg jämfört med när jag gömde mig bakom papper som jag ord för ord skrivit hela min redovisning på? En del som tycker att lärarnas placerande av diskussion här och diskussion där är studentplågeri och en del som förstår att det finns en mening med alla seminarier...

/Inece

Kampkonsten och livet.

Så mycket enklare att parera slag och sparkar än att stoppa tankar innan jag tänkt dem. Tankar som jag borde vara förberedd på, tankar som jag vet inte för mig framåt, och de hindrar mig från att vara jag.
Så mycket enklare på något sätt, öva triangelchokes än att kväva min panik på samma sätt som den kväver mig. Som får mig att tro att jag inte kan ta ett steg till på min väg i livet, som får mig att springa åt motsatt håll, och så jag sedan hatar mig själv till småbitar.
Så mycket mera det skrämmer mig att säga något i diskussionen, vara aktivt samtalande, tänkande, att höra min röst och känna att människor tittar på mig, än att anta utmaningen att brottas med killen som är mycket större och starkare än jag.
Hur mycket hellre jag brottas med honom än ständigt med den prestationsångesten, som jagar mig till att vinna. Även om hans tyngd gör det svårt för mig att kämpa mig fri, så har jag ändå en chans, och han bryr sig om att han råkar mosa mig. Min prestationsångest är istället skoningslös, när jag mosas och inte längre får luft stannar den inte upp för att försäkra sig om att jag är ok. Jag kämpar hårt, men hur hårt jag än kämpar kommer jag alltid att förlora.
Sedan händer det, mitt motstånd i livet vilar i sitt övertag i ett ögonblick, jag rör mig, hittar balans och vips!: min lucka. Jag tar ett andetag, och fortsätter kampen. Jag var på väg att förlora, nu tar jag fyra poäng och knappar in...

Killarna på BJJ:n är ibland en smula imponerad av min hängivenhet, att jag inför varje träning är taggad. När de frågar: "Hur kommer det sig att du gillar det här så mycket?" har jag inget riktigt bra svar. Det är något, kampsporten (eller det är väl mer en konst) hjälper mig att förstå mig på det jag kämpar med - i livet. Om jag kan förstå det, kan jag lättare leva med det, jag kan lära mig tankesätt, strategier, för att leva. Mitt liv. Och ibland är livet mer skit-tufft än vanligt, men jag tänker inte nånsin ge upp: Jag ska vara skit-tuff tillbaka!

/Inece