"...för att du gör det." - Om förebilder

Att ha förebilder. Många säger att det är viktigt, vi behöver förebilder, och någon gång kanske det nämns i förbifarten något om "att vara en förebild". Det är kanske inte något vi tänker mycket på, jag tänker sällan på att jag av andra skulle kunna uppfattas som en förebild. Jag blev påmind om det för några månader sedan när jag pratade med min lillebror i telefon. Han berättade att han funderade på att bli första hjälpare, han hade hittat något papper om det och tänkt "Inece är ju med i det där och det låter ju på henne som att det är roligt."
Gissa om jag blev förvånad! Det var inte särskilt längesen jag försökte övertala honom att lära sig hjärtlung-räddning och första hjälpen, bara för att kunna vara redo om/när något skulle hända, men den diskussionen fick jag ge upp. Hur ofta kan vi inte tänka ibland att "det jag gör eller säger spelar ingen roll", fast vi det kanske egentligen är så att vi inte vet idag vilken roll det vi gör spelar. Vad vi gör spelar ofta en mycket större roll än vi tror. Många av oss är en förebild i olika sammanhang även om vi inte tänker på det. Men hur är man en bra förebild?

Att en person ska svara för allt vad man förväntar sig av en bra förebild, är kanske för höga krav, och ibland kan ju en i många ögon "dålig" förebild visa sig också vara bra. Till exempel kan jag lära mig av någon som klantat till sitt liv att det är en dålig väg att gå. Om jag har klantat till mitt liv kan någon som varit i samma situation och styrt upp sitt liv igen vara en motivation för mig att göra samma sak. Det verkar egentligen inte vara så mycket i människorna som är förebilder det sitter, utan mer i vår syn på våra förebilder. Förut fanns det människor som jag tyckte vara så bra att jag ville vara som dem. Jag ville kunna det de kunde, vara bra på det de var bra på, säga det dem sa... Istället för att som när jag började i Första hjälpen-gruppen såg hur en av de mer erfarna första hjälparna gjorde och bestämde mig för att jag skulle bli lika bra på första hjälpen som hon var, men jag skulle göra det på mitt sätt.
Som människor har vi ett inflytande över våra medmänniskor, oavsett om vi tänker på det eller inte.

Vilket inflytande vill jag ha när människor besöker min blogg? Eller träffar mig personligen? Vad vill jag lära ut med mitt sätt att leva? Jag säger ju ofta att det finns hopp för allt, att jag tror det är möjligt att komma över tala inför människor - rädsla, eller höjdskräck. Att ta sig ur olika slags problem. Strax innan nyår tänkte jag såhär:

Jag skulle vara ledare för en smågrupp under lägret, och det är inte första gången jag är det. Tidigare har de grupper jag haft varit väldigt tystlåtna och svåra att få igång alls, så vi har mest lekt. "Kanske är jag inte alls lämpad att vara ledare, kanske är det något fel jag gör som alltid får tysta grupper. Det är ju så pinsamt när det är så tyst, och om människor ger råd om att själv prata på om något. Jag är ju inte direkt så pratig, och har rätt svårt att få igång samtal. Kanske ska jag inte vara smågruppsledare ändå - jag har ju så många 'svagheter' som hindrar mig?"
Jag tycker om att se någon som är mycket bra på något jag själv vill vara bra på, men ibland kan få mig att känna känslan av att det kanske är ouppnåligt. "Visst de kan, men varför skulle jag kunna?" Samtidigt kan det väcka kämparandan: "De kan ju, då borde jag också kunna nån gång!" Jag blir fantastiskt motiverad av personer som har eller har haft problem att stå på scen att tala, men ändå ställer sig på scenen om igen och igen och gör det himla bra! Oavsett om det handlat om extrem nervositet innan, eller en stammning - det är egentligen inget hinder! De vågar, och det vill jag också göra. De inspirerar, och det vill jag också göra.

En tanke har bitit sig fast på mig, när vi ändå talar om förebilder, och om att vara en förebild. Om någon blir inspirerad av min blogg, så visst är det häftigt, men det vore bara en massa ord, om jag inte försökte leva efter det också. Tanken var, att berättande inte bara sitter i ord, och meningsuppbyggnader, utan i också i hur man lever, så utmaningen blir:

"Om du skulle berätta något med ditt liv, vad skulle du berätta?"

/Inece

Har du balans?

Balans är ett ord jag krockar med lite nu och hela tiden. Det finns i min kursbok, för tydligen är det vad allting strävar efter. Det ska vara balans mellan koldioxid och syre, kalium och natrium, balans mellan allt, hit och dit. Sedan fortsätter det, från våra kroppars mest basala och avancerade funktioner, ut till hur vi lever våra liv. Vi ska ha en balans mellan våra tankar; Vi ska inte vara högmodiga och inte självdestruktiva och där emellan någonstans finns ett sunt mellanläge? Det ska vara balans på vårt umgänge; med vilka och hur mycket man umgås? Det ska vara balans på livet.

Det verkar omöjligt när man pratar om det, så många saker som behöver vara i balans, hur ska vi kunna leva balanserat? Jag tror mycket av vår balans fungerar av sig själv, ungefär som när man kliver upp på morgonen att börja gå - det finns balans att ta sig upp, ta sig framåt utan att ramla. Eller när det är halkigt på vintern, kan vi halka och tappa balansen för en stund, men ofta återfår vi den innan vi faller, eller oftast tar vi oss upp igen och går lite mer försiktigt. Balansen finns fortfarande där.
På Zebraforum har en del funderat över det med balans mellan mat och motion, något som jag aldrig funderade över när jag var yngre och tränade gymnastik och fick maten lagad hemma - eftersom jag fick både och utan att behöva tänka. Det var först när jag slutade med gymnastiken, och inte fick fortsätta med att testa mig fram med hur jag ville motionera som min balans mellan mat och motion blev en förvirrande fråga. Jag fick höra att "om man inte rör på sig så blir man tjock", och "tjock" var ju dåligt att vara. Några månader senare började en i min klass komma med antydningar om att "tjock" var det jag var (även om jag inte var särskilt rundare än innan) och jag visste inte själv vad jag skulle göra åt saken. Jag visste vad andra människor hade gjort när dem tyckte att de vägde för mycket - dra ner på maten.
Jag har svårt att föreställa mig att jag skulle ha kunnat komma på någon mer tilltrasslande väg att gå på, för den idén var bara något jag utvecklade mer - åt fel håll.
När jag skulle "rätta till" allt, blev det också lite fel. Jag började äta lite mer "normalt", men det där med träning och motion var en aning försummat. Jag var inte lika tajt i vänskap med min danskompis, så jag dansade inte. I den gymnastikgrupp jag skulle ha gått i var alla flera år yngre än mig och jag skulle känna mig klumpig och fel, så jag började inte träna gymnastik heller. Att gymma var tråkigt, och promenader var svåra att få rutin på. Jag förknippade dessutom träning till mitt osunda matbeteende, så den stora frågan var verkligen : Hur finner man balans mellan det där med mat och motion?
Jag berättar det här, för att jag vill poängtera att jag inte är perfekt och att jag inte har svaret på den funderingen. Det här en nackdel som följt med från dåtiden dåliga val, och jag jobbar på att hitta den lösning som passar mig. Det är en av mina utmaningar för året, och det är troligt att jag hittar ett sätt som funkar och jag kommer med säkerhet misslyckas några gånger på vägen. Men jag tänkte dela med mig med några punkter, som jag har på min egen minneslista, och om någon finner att det är till hjälp så är det toppen! Min lista består av:

Våga testa
Att komma igång, är att försöka förändra något, och ibland vet man inte riktigt vad man vill syssla med. Vilken träningsform passar mig bäst? Vad, hur... ska jag äta? Det är inte farligt att våga testa nya saker, och utvärdera hur de fungerar. Imorgon ska jag prova på Jujutsu, det är en kampsport och inte alls vad jag tror är min träningsform, men det kanske är roligare än vad jag tror?

Våga falla (misslyckas)
Det är helt ok att testa nånting och komma fram till att det inte funkade. Det är inte heller givet att man lyckas perfekt med allting man tar för sig, utan att man faktiskt misslyckas ibland. Då är det att ta sig upp och testa igen, precis som om du halkar på vintern. Vi kan lära oss otroligt mycket av våra "misslyckanden".

Känn efter
Utvärdera dina försök för att komma fram till vad som funkar eller inte funkar. Kanske är det för mycket eller för lite av någon ting? Hur kan du göra det annorlunda? Vad ska du bevara?
Jag var ute och sprang en dag i början av året och funderade på hur man kan veta vart gränsen för "för mycket" går, och tänkte att svaret finns i att känna efter. Kroppen säger ju ofta till om den är trött eller hungrig, och det är klokt att lyssna på de signalerna.

Forma ett mål/en utmaning
Jag tänkte först att jag bara har hängt upp mig på utmaningar, men så såg jag att Anna Skipper verkar ha lite samma filosofi i "Du är vad du äter" (deltagarna får ofta någon tävling, eller test att komma i form till). Rent logiskt så är det mycket mer motiverande att kämpa för något om man har en bild av vart det leder, något som man kan se fram emot och skulle känna sig stolt över att klara av. Ställ inte för höga krav på dig själv, och om du inte lever upp till din förväntan titta på vad du faktiskt lyckades med!
Jag funderar på att min utmaning ska vara att "springa" tjejmilen. Det är mer troligt att jag går, kanske joggar ibland, än att jag springer, men jag ska komma runt och jag ska ha roligt - det är mitt mål.

Nu är denna lista väldigt inriktad på träning och är inte mer än mina tankar, men jag tror att man kan ta den och anpassa till lite olika saker, och lägga till punkter eller förkasta den om man så vill. Det finns dåligt med facit över vad för val vi ska göra i livet, eller hur vi ska bära oss åt, så ibland får man testa sig fram. Men tanken är väl att vi ska må bra!

/Inece

Välkommen hem!

Lagom trött, efter en helt okej jul, och ett fantastiskt nyårsläger, låser jag upp dörren och möts av ca 10 brev i en ostyrig hög på golvet. Jag startar datorn, loggar in på min e-post ser att jag har 36 olästa mejl, ser min tomma kaffeburk och minns att jag lämnade kylskåpet nästan lika tomt. Min lägenhet har stått kall, tom och tyst i några veckor och jag kanske är jag bara konstig, men jag tycker att jag kan känna det när jag kommer in. Som att lägenheten är "bortglömd" på något vis. Ingen hund eller katt kommer glatt och hälsar mig "Välkommen hem!", ingen har varit här och vattnat några blommor (eftersom det inte finns några att vattna), och jag tänker på kontrasterna i att jämföra alla upplevelser från lägret mot att komma hem till lägenheten. Vad är det egentligen jag kallar "hemma"?

När jag var kanske 7-8 år skulle en kompis till mig sova över hos mig. Det var förstå gången (i alla fall som jag minns) som en kompis skulle sova över och allt var planerat; vi skulle köpa godis, äta det, ha det mysigt, se på tv och sova. En stund in på kvällen fick min vän hemlängtan och hennes pappa kom och hämtade henne. Jag har inga minnen av att jag själv haft sån hemlängtan, när jag har varit borta på saker. Det enda jag kan minnas är ett scoutläger, då alla fick kort och sms hemifrån utom jag.
Kanske beror det på att jag åkte runt och hälsade på hos farfar, mormor, och i Norge, ganska mycket som barn och ofta sov borta? Kanske beror det på att min definition av "hem" kanske har snurrats om lite när jag varit familjeemsplacerad och bytt "hem" några gånger? Eller så har jag kanske bara väldigt lätt att känna mig hemma där jag placerat mig någon form av säng, och liksom "bott in mig". Om jag har varit borta länge, som i våras då jag åkte först till Jämtand och sedan ner till Skåne på skolresa, och var borta i en månad, kan det kännas främmande när jag kommer hem till min lägenhet. Jag får packa upp, dansa och sjunga lite - "bo in mig" - innan jag känner att jag är hemma igen.

Samtidigt, är det många ställen som jag kallar "hemma", det är inte bara min lägenhet. Jag är hemma hos min pojkvän, och hos hans familj, jag är hemma hos min mamma, min mormor och min farfar, hos nära vänner. Jag har känt mig hemma på Livskraftläger, i kören jag är med i och när jag går på gudstjänster i min kyrka. "Hemma" skulle kanske kunna beskrivas som en känsla av trivsel, men ändå finns där någonting mer.
En gång när min klass bad för mig, fick någon en bild av en husvagn, med tanken att jag har mitt hem hos Gud, och Gud bor hos mig. Det var en tanke jag själv hade tänkt bara några dagar tidigare, typ "Jag har mitt hem hos Gud och det spelar ingen roll vart jag bor. Så länge Han är med mig, är jag 'hemma'". Det kanske är en konstig tanke, och jag tror inte att jag alltid lever efter det ändå.

Några saker, är ändå gemensamma för alla mina olika hem, jag är välkommen och jag får vara mig själv, vilket är värme och frihetskänsla. Jag har läst någonstans :"Hem är inte en plats, det är en känsla", och kanske stämmer det. Kanske håller inte alla med om att det stämmer, men jag refererar mer till hem som en känsla än en plats.

Vad är hem för dig? Är ditt "hem" där du bor, eller är det mer där du trivs? Var/när/hur känner du dig hemma? Bless! /Inece

Förra decenniet.

Gott nytt år, och god fortsättning!
Igår pratade jag med en vän i telefon. Han har kommit in på Sjuksköterskeprogrammet, och fått tag på en bostad och ska nu flytta från sin hem"stad". I telefon sa han: "Fatta! Jag har kommit in på min utbildning, jag har fått ett rum, men jag har knappt behövt röra ett finger. Gott nytt år! Gott nytt decennium!"
Nytt decennium, det har gått tio år, tio händelsefulla år, i mitt liv och jag tänkte försöka göra en liten decenniesammanfattning. Det är nästan lite hoppfullt att tänka på att:

År 2000
Var året då jag flyttade från mitt familjehem i Gällö till ett nytt i Strömsund, efter mycket bråk och stök. Jag var 12 och skulle börja i en ny skola för tredje gången i mitt liv. Klassen jag började i visade sig också vara speciellt bråkig och de hade alltid retat killen jag blev vän med. Även om jag var rädd osäker över att vara ny i klassen, gick jag ändå min egen väg och gjorde det jag ansåg vara rätt, så jag fortsatte vara vän med killen i klassen.

År 2001
Jag upptäcker att jag är en aning utanför i klassens tjejgäng och jag har varit det ett tag. En del av tjejerna pratar mig, ger mig lite tips hur jag borde vara, men jag förstår inte varför jag behöver ändra mig för att få vara med och struntar i deras råd. Våren fortsätter i samma stil, och jag försöker ignorera att jag egentligen är ganska ensam, att jag vet att de skrattar åt mig bakom min rygg.
På höstterminen är jag utanför som vanligt, och killarna retas gärna (fast egentligen är det ganska löjligt). Jag har slutat berätta sånt hemma vid köksbordet för längesen, men blir tvingad att börja prata efter att en lärare från skolan ringt hem och berättat att jag varit ledsen på hennes lektion.

År 2002
Jag bestämmer mig för att använda mitt teaterintresse för att bli mer självkänsla, genom att om jag låtsas att jag är säkrare och kanske växer in i det. Jag lever mitt liv; pluggar flitigt, tränar gymnastik, skriver dagbok, berättelser, dikter... Jag börjar skada mig lite då och då när jag är ledsen, men det är ingenting som någon vet.

År 2003
Jag berättar för min mentor att jag skadar mig, och när hon säger att det inte är bra så säger jag att jag ska sluta. Men jag fortsätter, och en kompis i en annan parallellklass upptäcker mig. En vecka senare har hon börjat med samma sak. Jag konfirmerar mig och börjar fundera mycket kring Gud. Jag ägnar dagarna åt att läsa böcker och skriva. Min "förälder" upptäcker att jag har skurit mig på armen och jag lovar att jag ska sluta.
Jag börjar nian, och min mentor har slutat. En av mina kompisar berättar att hon har/haft problem med maten och råder mig att aldrig börja och jag skrattar åt tanken att jag skulle göra något sånt. Jag börjar tappa intresset för gymnastik och vill börja med friidrott istället, men min "förälder" tycker att det inte passar mig och menar därför att jag inte får. Jag blir igen påkommen med att ha skadat mig och säger igen att jag ska sluta.

År 2004
Jag slutar med gymnastik efter att de kompisar jag har i gymnastikgruppen har slutat. Men jag får hemma att jag borde röra på mig så att jag inte blir tjock. Senare på våren börjar en kille klassen kalla mig "fet" och jag börjar tro på det. Jag bestämmer mig för att göra något åt det, men ändrar mitt beslut efter en vecka för att jag vet att det är fel. Men jag fortsätter i perioder. Jag börjar i en kristen ungdomsgrupp och åker på ett läger. På ett av våra lovsångssamlingar får jag för mig att jag ska gå fram till förbön och därefter bestämmer jag att Jesus Kristus ska få en chans att hjälpa mig med mitt liv. På kvällen när jag vill skära mig knäpper jag istället händerna och ber, därefter somnar jag.
Jag går ut nian, och börjar gymnasiet efter en speciell sommar.

År 2005
Skolan går inte lika strålande som på grundskolan. Tillsammans med en vän är jag ledare en kristen, kreativ ungdomsgrupp som träffas en gång i veckan. Jag är ledare för en gymnastikgrupp för 4-5-åringar och jag dras fram och tillbaka mellan mitt destruktiva liv och mina försök att avstå från allt destruktivt. Jag spårar ur, och tappar kontrollen lite. Det går "bättre" att sträva ner i vikt. Jag träffar en kille som berömmer min smala kropp, med syfte att uppmuntra mig till att äta, men istället blir jag peppad att fortsätta, och stanna kvar. Jag kan ana att han har samma problem och jag börjar oroa mig för honom samtidigt som jag själv tågar alltmer åt fel håll.
Jag åker på mitt livs första scoutläger, och jag äter, även om det är kontrollerat lite. På ett lovsångsmöte, beslutar jag att ge mitt destruktiva matbeteende till Jesus (om han vill ta det ifrån mig).
Jag tar på mig att läsa några extra kurser i skolan, men ovanpå mitt projekt att få ordning på mitt liv faller mina skolarbeten platt till marken. Jag blir ihop med en kille, som efter en tid börjar ställa krav på att jag ska börja ta hand om mig för att han ska orka älska mig och jag kämpar.

År 2006
Vi bestämmer att jag ska få bo på egenhand i den 2½:a som jag och min "förälder" bott i tillsammans. "Föräldern" ska flytta till sin nya pojkvän. Jag börjar"slarva" ordentligt i skolan, och min frånvaro blir snart väldigt tydlig. Men jag äter, och det märks - både i spegeln och på vågen. Jag undviker vissa lektioner, för att jag skäms för att ha hamnat så mycket efter, och för att jag skäms över att ha gått upp så mycket i vikt så fort och vill inte att någon ska se mig.
Förhållandet mellan min "förälder" och hennes kille strular ihop sig och hon börjar bo hemma hos mig - innan hon ens flyttat ut. När hon återvänder har hon ändå lämnat kvar hälften av sina saker och jag som hade nog av mitt eget kaos. I Juli bestämmer mina soctanter på grund av vad min "förälders" version av allt att jag inte klarar att bo på egen hand och jag tvingas välja mellan skolans elevhem eller ett nytt familjehem. Jag gråter floder och är arg och uppgiven, tills jag peppas av människor runt mig (med en annan bild på det som varit) och jag tar mod till mig och försöker igen. Jag skriver ett långt mejl till mina soctanter om sanningen om hur det verkligen gick till, jag står på mig när jag säger att jag inte kommer flytta, jag åker på möten med soctanterna och får till slut en egen lägenhet.

År 2007
Detta är året, då jag tar studenten. Jag är inte lika aktiv i mitt självskadebeteende som jag har varit och jag kämpar vidare med matrutiner. Mina betyg är inte riktigt vad jag normalt skulle ha potential till. Min tala inför människor-rädsla, har ställt till ett IG i Engelska C, men de gånger jag trotsade den gav det mig också ett VG i Svenska C. Men ett IG, det kan jag ta igen på komvux nån gång om jag behöver. Jag ger mig ut i arbetslivet, på riktigt och har som ambition att läsa in naturvetenskapliga kurser och sedan utbilda mig till läkare utomlands.

År 2008
Jag jobbar hellre än jag pluggar. Jag gör mitt sista försök att ta tag i studierna, men blir arg på mig för min omotivation. Jag jobbar och lyssnar på en kompis som berättar om sina psykbryt. Jag blir behörig som första hjälpare och funderar över vad jag egentligen gör när jag säger till människor att vara rädd om sig, men inte följer det själv.
Jag åker på ett läger, och kommer därifrån med beskedet att jag ska flytta till Örnsköldsvik och börja skola om tre veckor. Lärjungaskolan började och jag trevade mig fram i den nya värld med; morgonböner, bibelundervisning, förböner för varandra, gemenskap, vänner.

År 2009
Blev året då jag vågade. Jag tog fördjupningasarbete: "Att lita på Gud" och utmanade mig i olika saker. Att säga vad jag tycker och tänker på föreläsningarna, ta på mig ledaruppgifter, redovisa inför klassen med bara stödanteckningar. Vi åkte på skolresa, och jag fick vara förbedjare tillsammans med en kille i klassen, med utmaningen att inte bara stå där utan också dela ifall vi trodde att vi fick något som kunde vara från Gud till personen vi bad för. Nästa utmaning blev en överraskning till min höjdskräck, en bergvägg att bestiga. Vilket jag gjorde med darriga ben, men med paniken under kontroll, och när dagen var slut kände jag det som jag bestigit ett berg - vilket jag ju faktiskt hade gjort. Dagen därefter skulle jag stå på scenen och predika, om att lita på Gud. Vilket också det blev en överraskning, då inte allt blev som det stod i mina stödanteckningar.
Sedan bar det vidare hemåt, mot lärjungaskolans slut. Skulle allt vara slut nu?
Sommarens TEJP läger, blev också en vecka med utmaningar. En vända till med höjdrädslan, och en presentation av mina topp fem insikter från fördjupningsarbetet. Jag började plugga till det jag vill bli: Sjuksköterska, vilket ofta känns både stort och skrämmande, men också så spännande.

Så, vad kommer 2010, med efterföljande tio år, bli? Det enda jag är säker på att det är ett klart slut på de åtta första åren av 2000-talet, och en fortsättning på de två senaste. Jag firar två år utan självskador (och ännu längre utan ett aktivt självskadebeteende). Jag älskar att leva, och antar utmaningar i mitt liv. En utmaning för dig kan vara att fundera hur ditt senaste decennie har varit, och vilka förväntningar du har på fortsättningen. Kanske har det varit tio mörka, och händelselösa år, kanske blir då 2010 ditt vändpunktsår? Kanske inser du att du har gjort många framsteg med livet? Jag vet inte alls, men jag vet att otroligt mycket kan hända på tio år, mycket kan hända på bara ett år.
/Inece