Att jämföra.

De senaste två veckorna, har varit fulla med olika resultat. Vi har fått tillbaka tentor och reflektioner, redovisat litteratursökningar och artikelgranskningar. Vi pratar med varandra om resultaten: "Hur gick det för dig?" och det är lätt att börja en liten jämförelselek med vilka jag var bättre eller sämre än. Eller vem sa de smartaste sakerna på redovisningen? Det jag sa visade att jag läst artikeln och fattat begreppen, medan tjejen mittemot mig hade en väldigt bra frågeställning... Vad är bäst?

Jag har varit ute med pannkakskyrkan i min stad två helger i rad nu, och har vid ett antal kommit på mig själv med att jämföra mig med olika människor som är med: "Jamen, hon är så social och lättpratad och jag står här och är nog alldeles för blyg egentligen, jag borde vara modigare och prata mer". När jag den andra helgen stor där är det mycket mera folk, och jag undrar så smått varför jag ger mig ut på det så ofta, men satsar ändå. Jag småpratar med någon om vad pannkakskyrkan är, och lite saker i allmänt. De pannkakor jag steker serverar jag med ett leende och struntar i en känsla av panik som ändå finns där under ytan. Om jag skulle jämföra de båda helgerna, så gjorde jag "framsteg" från helg ett till helg två, men när vi hade avslutning av kvällen berättade en i vårt gäng om vad som hänt där han varit, en bit bort, och jag tänker: "Om jag ändå inte vore så socialt fel jämt hade jag kanske också fått vara med där det HÄNDER nånting". Känns det igen?

En sak som vi skulle påminna oss om på våga tala-kuren handlade om att jämföra sig. "Jämför dig med dig själv", skrev kursledaren på tavlan och vi skrev det i våra anteckningsblock. Att jämföra sig med andra leder en lätt till ett problem som jag beskrev i mitt förra inlägg. Är min poäng på tentan bara värt att vara nöjd över tills någon berättar att de hade bättre? Varför skulle jag inte få vara nöjd med att bli Godkänd, även om min kurskamrat fick 6 poäng mer och ett Väl Godkänt? Vi är ju olika, allihop, därför kommer inte alla få full pott på varenda tenta, och jag ska heller inte jämföra mitt resultat med mina kursvänner. Kanske är det så enkelt att de har pluggat mer, eller att de har bättre studieteknik och inte att de är "smartare". "Smartare" är inte heller tydligt, då en del människor är mer praktiskt lagda, och andra mer teoretiskt, därifrån kan man gå vidare till att någon kanske är fantastisk på att måla och någon annan verkar vara ett geni på att programmera datorer (två praktiska saker med stora olikheter). Delar vi upp världen i hur många saker det finns att vara bra på, kombinationer av bra egenskaper man kan ha så blir "bättre" och "sämre" ganska intetsägande. Vem säger att det är bättre att måla en bild, eller sämre att programmera en dator, eller vice versa? Om vi säger att bilden är målad med hjälp av ett program på datorn, kanske den som målar behöver lite hjälp med bildprogrammet ibland, någon som uppdaterar eller installerar det från början. Till och med i en grupp med människor som har liknande saker de är bra på, och liknande intressen (som min sjuksköterskeklass) kan man dela in i grupper efter vilket område vi är intresserad att jobba (ex ambulans/akutsjukvård) och ändå kan vi inte, egentligen, konkurrera ut varandra. Men vi kan hjälpa varandra, blanda olika människors styrkor i ett samarbete och man får.. just det: Samarbete. Laganda.

Hur skulle världen se ut om alla vågade samarbeta med varandra istället för att tävla mot varandra?

/Inece

Perfektion VS Ärlighet

I en värld där alla är beniga:
"Mat ska inte ätas, är vi eniga?"
Ungas starka önskan hörs outtalat i denna sal,
men hur de än försöker verkar ingen tycka sig bli tillräckligt smal.
De är små barn, fast de håller på att bli stora.
De slåss, med känslor, ideal och rädsla att förlora.
Viljan att hitta nytt resultatgivande hopp
och få en benigt mager kropp
är kanske egentligen inte vad någon vill,
men positiva tankar räcker inte längre till.
Till denna förfärlighet finns som till all annanstans annars en dörr,
öppna den och inget blir kanske aldrig som det var förr.
Slavar i ett perfektionismens land,
behöver mer än allt annat en hjälpande hand.

© Inece Verdandi Jonsson, 2006

Vad är perfekt? Det är en bra fråga, och jag har verkligen inte svaret. Men det verkar vara vanligt att många strävar efter att vara just det; Perfekta. Perfekt i betydelsen felfri på alla områden, eller perfekt att ha en felfri kropp. Perfekt, när människor jagar efter att vara perfekta, så tror jag att de jagar efter något som inte finns. Som i Predikarens bok i Bibeln, uttrycker det: "Det är tomhet, ett jagande efter vind". Att jaga kilo efter kilo ner tills man inte väger nånting, i tro att det ska ge den perfekta kroppen och därigenom göra en lycklig, är att jaga något man omöjligt kan få tag på, som att försöka fånga vinden (det var hur jag tolkade Predikaren förut). Att sträva efter högsta betyg, till varje pris, hur än livet ser ut, som om betyget avgjorde om man var värdefull eller inte. Ett barn som föds, och inte har full pott på Apgarskalan är lika värdefulla som nyfödda som har det. Livets värde handlar inte om utseende, betyg och poäng, något vi kanske behöver bli påminda om varje dag eftersom det lätt blir bortglömt bland allt annat.

Ibland kan man ju också fråga sig vad som är "snyggt". Och ibland kanske vi blandar ihop vad som är snyggt med vad som ser snyggt ut. När jag ofta tittar på ytan, och bedömer därifrån vad som är snyggt, kan man titta djupare. Jag tror man kan fråga sig hur vi mår än vad som vi kallar "snyggt", eller "perfekt", "duktigt". Allt det där vi strävar efter, men inte kan få tag i, som inte gör oss lyckliga, fast vi inbillar oss att det ska det.
Jag kan titta på bilder, foton, från 2006. Det är tre år sedan, samma tid som jag skrev dikten här ovanför och ibland är det skrämmande vilka tankar det kan sätta igång. Just de tankarna som jag inte ska tänka, men ändå: "Oj, vad smal jag var! Så perfekt, att jag inte såg det DÅ! Jag måste bli så smal NU..." Trots att jag vet att det jag ser inte är perfekt alls. Det kanske verkar perfekt, men det är bara på ytan. Det ser snyggt ut, men det är inte snyggt. Det hade varit snyggt om jag hade haft ett normalt, sunt förhållande till mat och inte ville bli ännu smalare. Det hade varit snyggt om jag mådde bra.

"Snyggt" och "perfekt" är saker vi beundrar, men som egentligen inte betyder nånting, och det är inte vad jag huvudsakligen tänker sträva efter. Att försöka vara perfekt, vore att försöka vara någonting jag inte är. Jag ska vara mig själv, för jag duger - precis som jag är! Även om jag måste skriva om en tenta då och då, även om jag väger tio kilo mer än för tre år sen. Jag vill sträva efter ärlighet, och sanning. Det håller bättre än "perfektionism". Om jag skulle ägna mitt liv åt att försöka vara perfekt, skulle mitt liv bli slitsamt, och jag skulle aldrig kunna tycka om mig själv. Innerst inne vet jag ju att jag inte är perfekt, och det kan ju andra upptäcka också.
Men ärlighet; jag är som jag. Jag är inte bra på allt, jag har dåliga dagar, jag gör misstag. Jag är totalt operfekt. Kan jag erkänna det för mig själv, och acceptera mig ändå, så behöver jag inte klä ut mig inför andra heller. Det gör att jag kan känna mig fri!

Be blessed!
/Inece

Nedräkning till tentamensresultat...

56 minuter...

Klockan är fem minuter över tio, ja eller fyra, och jag vill verkligen veta resultatet på min tenta. Jag sätter mig suckande av otålighet framför datorn och Gmailchattar lite med min pojkväns föräldrar. "Frukost, kanske är en bra idé", tänker jag och går och kokar lite nudlar.

35 minuter...

Snart!! Snart får jag veta mitt tentaresultat. Det känns ju som att det gick ganska bra, men samtidigt är jag inte helt säker förrän jag ser det svart på vitt: Godkänd. Då kan jag pusta ut, och ingen omtenta behöver jag vara nervös för. Tänk att jag har överlevt snart en hel termin på universitetet. Och jag har överlevt bra! Det trodde jag ju aldrig när jag började, att det skulle vara så roligt!

15 minuter...

Final countdown. Klasskamrater börjar chatta med mig på facebook, frågar hur det kändes. Men jo, det kändes som det gick bra. Hoppas, hoppas att jag slipper omtenta. Egentligen är en timme inte så lång tid, men när man räknar varje minut, och längtar efter att kursen (eller i alla fall delkursen) ska bli godkänd, då är en timme så lång tid när man räknar varje minut...

5 minuter... Förväntan.
4... Nervositet.
3... "Jo, men visst måste det ha gått bra. Jag var ju rätt säker..."
2... Snart, snart.
1... Nu!

"Ni hittar ert resultat på tentamen klockan 15.00 i lärplattformen. Där ni hittade tentan, klickar ni på 'feedback'..." Åh! Tänk att jag väntade i en timme för att få veta att veta att jag skulle få vänta ytterligare 4 timmar. Ändå, det är bättre än att vänta i tre veckor...

/Inece

Omprioriteringar

Ibland tycker jag att livet tuffar på alldeles för snabbt, det känns som några veckor sen jag tyckte två veckor var en evighet att vänta på att få börja plugga - det har gått tre månader sen dess!
Tre händelserika, utmanande, lärorika och en aning förvirrade månader.

Bäst som jag funderar över de månader som har gått, och planerar för framtiden, skriver in nästa kurs föreläsningar i kalendern, och försöker strukturera upp det så smidigt som möjligt. Funderar efter, om det finns något jag kan ta bort, eller minska på för att mitt liv ska bli mindre hektiskt, eftersom jag alltid planerar in för mycket månaden innan jul. Eftersom jag redan prioriterat bort Våga tala-kursen, för att jag verkar klara mig lika bra (eller till och med bättre) utan den, så det finns inte mycket kvar då. Anatomi och fysiologi, som är nästa kurs, verkar dessutom vara väldigt mycket information på ganska kort tid, så jag kommer ha fullt upp. Därför har jag bestämt mig för ett blogguppehåll, på obestämd tid. Eftersom jag blivit lite aktiv på min blogg på sistone, kanske det är av intresse att veta: Nej, jag har inte dött, jag tar bara en paus. :)

/Inece

Bortglömd kreativitet och bilder som inte blir färdiga

För en tid sedan, satt jag och en kursare och pratade om pennor innan en av föreläsningarna skulle börja. Jag berättade om några färgpennor jag använde under våren för att rita/måla och när jag berättade mindes jag hur härligt det hade varit att bara sitta och måla, att försjunka i min egna kreativa värld en stund, och började nästan hoppa upp och ner av längtan att måla. Den längtan som jag ibland försöker kväva omedvetet då den alltid tycks komma vid diverse omöjliga och opassande tillfällen.
"Kan du rita en hundtass?" frågade min kursare då och jag gick genast igång och frågade om ur vilket perspektiv hon hade tänkt sig den tassen, bara tassen eller en hund också? "Det får du bestämma", svarade hon och den lektionen satt jag och ritade hundtassar medan jag lyssnade på föreläsning om kvalitativ forskningsmetod. När föreläsningen var slut bestämde jag mig för att gå till Clas Ohlson och se om de hade någon Fixspray för blyertsteckningar. Det hade dem inte, så jag köpte akvarellvaxkritor och började måla den bild som finns vid sidan av den här texten.
Jag är väl egentligen ingen konstnär, och jag vet många människor som är duktigare än jag på att måla, så för min del handlar det mer om att få ut det. Akvarell är inte min starka sida heller, så när jag ser resultatet är jag ganska nöjd ändå. Egentligen tycker jag mig aldrig bli klar med målningar, eller andra kreativa projekt. Ibland hamnar de i någon "skulle ha gjort"-låda och glöms bort.
Ofta när jag bläddrar igen högar av bilder, ser jag inte bara bilderna som de är, jag minns när jag målade dem, vilket humör var jag på, vad jag tänkte visa med bilden och om den inte är färdig: vad jag var så missnöjd över. Ofta ser jag någonting annat än vad jag såg just då, och skulle kanske kunna fortsätta att rita på just den bilden, men jag gör det aldrig! Varför?
Just den bild som visas här, trodde jag var förstörd redan vid "bild 2", och jag tyckte att jag redan då kunde ge upp och vara arg på mig istället, men jag ville inte att det skulle vara så. Den bild jag hade i huvudet var för fin för att jag bara skulle ge upp, så jag fortsatte.
Bilden i huvudet, är aldrig som den som hamnar på papperet ändå. Förut blev det alltid sämre än jag föreställde mig, så jag föredrog att rita på "måfå". Numera, händer det ibland att bilderna blir "bättre" än idén till bilden.


Det roliga med olika kreativa projekt, är egentligen inte när de blir färdiga, även om det är en skön känsla att titta på en "färdig" bild. Det roliga är det som händer emellan att papperet, om det är en teckning som skapas, är vitt och oanvänt, till att det är ett färgglatt konstverk. Att börja, tycker jag alltid är det svåraste, så jag ritar några kurvor eller fyrkanter och sedan kan jag sitta en lång stund och bygga på det. Det kan börja som ingenting, och bli ett kaos, för att någon gång bli ett häftigt resultat, och bilderna kan berätta så mycket mer än jag tänkte på. Det är ett eget språk, och även om många säger att alla människor tänker i ord, så tror jag att jag ofta tänker i bilder. Det är först när jag kommer på att jag ska berätta om "mina" bilder som de blir ord.
Vad jag menar med att "konstverk" aldrig blir färdiga är detta: Jag visade en av mina "färdiga" bilder för en vän. Jag räknade den som färdig för att det jag inte kan komma på något mer att göra på den, och för gjort av min penna är den så perfekt det går. Min vän började kommentera min bild; "Den är bra tycker jag. Bra skuggning på vattnet, fint motiv. Du skulle ju kunnat skuggat överdelen av bilden lite mer".
Om jag ska gå efter vad andra tycker, kommer mina bilder aldrig bli färdiga, det kommer oftast alltid finnas saker man kan göra bättre, i livet, när man målar...

Alla har väl något kreativt de sysslar med. Att skriva en blogg räknas nog som kreativt, man skapar ju någonting. Poesi. Skulpturer. Akvarellmålningar. Musik. Min pojkvän har ofta en massa tekniska projekt som jag inte begriper mig på, som att laga skotern, eller bygga modellflygplan. Kanske kan vi till och med påstå att människan har ett kreativt behov, även om många inte tänker på det eller har tvingat sig att glömma bort det?

/Inece

*Den sista bilden i blogginlägget är inte den "färdiga" bilden. På den rätta bilden snöar det lite också :)

Hang in there!

Efter att ha gått igenom en hel del gamla blogginlägg, men mest gamla dagböcker kan jag konstatera att mitt liv inte är som då. Det har förändrats, på många områden. Det mest intressanta är att jag aldrig trodde att det skulle göra det. Överallt finns förtvivlade frågor som "Kommer det alltid vara så här?", eller beslutsamheten att "även om det alltid är så här så tänker jag fortsätta kämpa!" Det har handlat självskadebeteendet, egentligen känslorna bakom det, och det har handlat om min rädsla att tala inför folk. Att lita på Gud. Det har handlat om en vilja att förändra världen och hur jobbigt det är att vara en levande, tänkande ungdom med stora önskemål och drömmar i livet. Och om att vara missförstådd, eller oförstådd. Det finns perioder där jag inte har några dagboksanteckningar att titta i, men på något sätt har ändå ord från den tiden bevarats, om hopplösheten jag kände när jag skulle börja "ta hand om mig" igen. Äta regelbundet, inte skada mig, hur jag tyckte att jag var fast i ett mellanrum. Jag hade aldrig varit tillräckligt "extrem" för att räknas bland de som hade/haft problem med samma saker som jag. Inte heller hade jag varit tillräckligt självbevarande så att jag vågat stå emot all kroppsnoja med att tro på att: "Gud skapade mig som jag är, och jag ska därför inte ändra på mig!"
Där tyckte jag att jag var fast, och jag trodde jag var ensam. Som i en svår labyrint utan nödutgång, och jag trodde att det bara fanns ett sätt att få slut på det jobbiga...

Jag vet inte vad som fick mig att inte ge upp just där och då. Ibland hängde jag nog bara kvar. Försökte och misslyckades om och om igen. Förstod inte hur det skulle vara möjligt, är det möjligt?
Så sent som i fredags konstaterade att en vana jag inte är helt överens med, inte är helt hälsosam. Och jag förklarar när en vän påpekar detta att jag försöker och hon kommer med hoppfulla kommentarer om att "bakslag är en del av förändringen". Hon vet ingen bakgrundsfakta till det "problemet", och när jag förklarar att det, säger hon leende: "Jag är övertygad om att nu är gången du lyckas!"
Man föreställer sig att lösningen ska vara snabb och direkt märkbar, medan det i själv verket går långsamt och stegvis. Under tiden vi envist knatar på och undrar om det aldrig ska ta slut, så upptäcker man så småningom att man faktiskt kommit en bit. Jag tänker på det när jag bär tunga matkassar hem från affären. Den korta vägen hem känns som en evighet, bara för kassarnas skull. Många gånger stannar jag och vilar, innan jag bestämmer mig för att jag ska gå till trädet 100 meter bort, och så går jag. Efter visst många pauser är jag hemma. Eller som i filmer, till exempel Lejonkungen; när Simba hänger i en trädgren och under honom rusar en flock gnuer, och Mufasa ska rädda honom. "Håll ut" ropar Zazu. Alltid skickar hjälten meddelandet "håll ut", medan han är på väg efter att rädda någon. Hur länge ska vi hålla ut? Och alltid är det precis när de inte orkar hålla sig fast längre, som räddningen kommer; något som inte går att förutsäga eller att man tänker på det just då. I efterhand tänker nog de flesta på hur det kommer sig att det blev att just det försöket av tusen som ledde vidare till en förändring? Varje försök är betydelsefullt.

Ibland kan en kort sekunds tanke från när allt verkade så hopplöst få mig att tro att jag är tillbaka, innan jag inser att så är det ju inte. Bara för att jag tänker EN tanke om att jag borde gå ner i vikt betyder inte det att jag kommer börja svälta mig. Att tanken på att skada mig, ibland dyker upp, tyder inte på att jag kommer att skada mig.
Ofta står vi stadigare än vi tror. Rädslan att falla tillbaka är helt naturlig, eftersom den följer med viljan att komma vidare. Viljan att falla tillbaka kanske man tycker är ologisk, men samtidigt; Det fanns en trygghet i det gamla beteendet. Man visste vad det gav, samtidigt som ju ovanare det "nya livet" är desto mindre vet man hur det är. Ju längre ifrån mina självdestruktiva idéer jag kommer desto mer inser jag hur det inte var något att ha och jag längtar verkligen inte tillbaka.

Nu har jag skrivit mycket om självskadebeteende. Det har varit en av mina saker, men många kan ju känna igen sig ändå. Och hade någon sagt till mig då att jag om x antal år skulle plugga till sjuksköterska, skriva ett blogginlägg om att inte ge upp och i övrigt trivas bra med livet, hade jag skrattat högt, som om det vore ett skämt. För det fanns inte i min värld då, men det är verklighet idag. Det kan absolut bli verklighet för dig!

Det är bara ett och ett halvt år sen sa jag "Aldrig!" om att utbilda mig till sjuksköterska, och det säger ju bara att man inte ska säga aldrig om något som inte är säkert. En sak är säker: Det är aldrig kört!
Och om jag inte sagt det bra nog, kanske Franklin D Roosevelt, säger det bättre:

"When you come to the end of your rope tie a knot and hang on."

/Inece

Ibland undrar man verkligen...

Jag kom hem igår med två påsar med kläder och skor som någon skickade med mig. När jag sen kommer hem och kollar vad det är för kläder, så är det:

- 4 par byxor, som om någon visste att just byxor är det klädplagg min garderob just nu lider mest brist på.
- 3 tröjor, snygga, alldeles perfekt matchat till min smak, och även med lite längre ärm (jag som annars har hela garderoben full med kortärmat).
- ett par riktiga kängor. Med ett par yllesockar i dem behöver jag inte köpa de vinterskor jag tänkt jag skulle köpa, men inte riktigt har råd med.

Ibland händer såna saker jag inte kan förklara, små lustiga sammanträffanden med perfekt timing. Som idag när jag var sen till skolan och sprang för att hinna, såg långt framme vid en av vägarna jag måste korsa att det var mycket bilar och röd gubbe, men det slog om till grön precis när jag kom dit. Och trots att jag enligt föreläsningssalens klocka var fem minuter sen när jag pustade ut i en stol hade vår föreläsare inte kommit än. Som om någon vet att jag inte gillar att komma för sent och ville hjälpa till lite?

Tanken på att det skulle finnas någon form av "högre makt" som tar hand om en, låter, tycker jag, ju rätt mysig - men så otroligt flummigt. Dags att komma ner på jorden igen!
Ändå. Dessa sammanträffanden. Bönestunder då människor som inte alls känner mig säger saker som träffar så mitt i prick på något de omöjligt kan veta något om. De kanske till och med säger något som jag först blev arg för, eftersom det beskrev något jag själv inte ens trodde på, men ändå önskade. Det är inte juste att leka med någons önskningar på det sättet. Ändå, sammanträffande, när jag ett och ett halvt år senare tittar på papper, nerklotrade av saker "Gud vill säga till Inece" och upptäcka att idag är mycket av det verklighet! Hur fasen är det möjligt?!

Gud, eller otroligt lustiga sammanträffanden, vad tror du? Egentligen kanske båda låter lika flummigt, men det händer ju lite då och nu... Även om det inte finns någon "vettig" förklaring händer de ju: Dessa sammanträffanden. Nog för att jag tror jag vet vad jag tror på, men jag blir alltid överraskad ändå. Ibland undrar man ju verkligen, och jag tror inte att vi kan bli helt övertygad om varken det ena eller det andra.

/Inece

Vem är egentligen en hjälte?

Efter att ha läst en del artiklar på Aftonbladets nominering av "Svenska hjältar" och ett antal bloggar tänkte jag också skriva några ord om hjälteskap.
Vi kan läsa om Caroline Lundvik som blivit frisk från anorexi och nu hjälper andra, och om Louise Eneberg som först var mobbad, sen började mobba och nu föreläser hon om mobbning.
Det är ju inte säkert att den jag tycker är en hjälte, tycker alla är en hjälte. Och jag vill inte ta ifrån någon annan deras hjältedefinition, på grund av vad jag tycker att en hjälte är för något.

De flesta verkar i alla fall vara överens om att en hjälte är modig. För att vara modig, behöver man vara rädd, eftersom min definition av Mod är att "trotsa rädslan".
Det finns minst lika många olika saker att vara rädd för som det finns människor, vilket ger många väldigt olika situationer där någon kan vara modig. Med de problem jag har haft med mattrassel, som jag kallar det, och självskadebeteende, vet jag hur det är att vara rädd för livet utan dessa beteenden. Det krävs mod för en person med en ätstörning att jobba för att bli frisk.
Jag vet inte alls hur det känns att mobba någon, men vad jag kan föreställa mig att det man känner sig förjävlig, rent ut sagt. Jag skulle ha extremt dåligt samvete, men inte våga konfrontera den känslan. Jag skulle vara fast i en ond cirkel om jag inte hade modet att bryta mönstret. Jobba med mig nog mycket för att ta vara på min självinsikt, att dessutom stå för att man varit en mobbare och föreläsa om det. Människor är dömande, behövs det inte mod att göra något sånt? Många människor har redan, utan att höra en mobbares historia, släppt sin dom över deras chans att någonsin räknas som något bra i samhället.

Enligt ett facebook-quiz jag gjorde för längesedan är en hjälte någon som hjälper andra.
En del hjälper andra människor på fritiden, andra har det som jobb, och de allra flesta har någon gång hjälpt någon med något. Om jag läser om människor som nominerats, så verkar det ändå ha ett sammanhang av att a)använda sig av sina erfarenheter för att hjälpa andra, b)det är deras passion att hjälpa andra eller c)att hjälpa någon annan i en akut situation, som till exempel Christoffer som räddade sin lillebror från att drunkna.

En tredje punkt dom jag tycker behövs för en hjälte är att vara en förebild. Jag tror att anledningen att man skapar hjältebilder är att man vill ha något att se upp till. Därför tycker jag om idén med vardagshjältar, eftersom det tar ner det ouppnåliga i att vara en hjälte. Egentligen kan vem som helst vara en hjälte, på sitt sätt. Till och med tjejen som varit mobbare, kan vara en god förebild. Tack vare hennes erfarenheter (tror jag)har hon större chans att nå ut till andra mobbare och påverka dem, vilket i sin tur leder till en liten förändring av världen. Är inte det värt att se upp till? (Förändringen av världen alltså, inte att mobba någon.)

När jag satt fast i mitt självskadebeteende och trodde att jag var för evigt körd, var min mamma min vardagshjälte. Jag såg upp till henne för att hon hade, lyckats med det jag trodde att jag aldrig skulle klara av: ta sig ur sina problem och göra något meningsfullt av erfarenheterna.

Vad tycker du? Vad krävs för att du ska kalla någon (vardags)hjälte? Kan vem som helst vara en hjälte? Dela gärna just din tanke!

/Inece

För vem är livet värdefullt?

Jag fastnade i att fundera på en diskussion med en av mina vänner, på vägen hem från skolan idag. Det började som ett samtal om var vi vill jobba när vi blir sjuksköterskor. Hon vill jobba utomlands, i krig, och jag är mest inne på psykiatri. Motivationen var att hon ville möta och ta hand om människor som hon menar värdesätter livet, och menar att det gör vi inte här i Sverige.

Kanske är det inte självklart att människor som tar sin brinnande längtan efter fred nog allvarligt att de vill kämpa in i döden för den, att de värdesätter livet? Det är inte självklart att bara för att man bor i Sverige och får vård här så är man bortskämd nog att inte värdesätta livet. Kanske har hon rätt att många patienter där jag vill jobba, inte värdesätter sina liv (än), men vem värdesätter egentligen livet? Min vän Ellie svarade såhär: "Gud! Och jag tror att Han vill att vi ska sätta värde på våra liv också!"
Att Han sätter värde på mitt liv, är väl egentligen varför jag lever, men ibland lyckas jag glömma bort det. Och mitt i denna diskussion är allt jag egentligen kan tänka på är hur jag absolut inte har värdesatt mitt liv i tusentals olika situationer. Alla år av självdestruktivitet, alla gånger som jag ändå klagar på mig själv, på att jag längtar efter att måla mitt i en vetenskaplig föreläsning på skolan eller för att människor säger att jag är smart. Om jag i de situationerna värdesatte det liv som jag fått, och vem jag är, skulle jag ha varit rädd om mig istället för att förstöra mig och jag skulle ha uppskattat och använt mig av min kreativitet och intelligens för att lära mig, och lära vidare till andra.

Vi talade också om hur vi ville leva våra liv. Vilken känsla vi ville ha när vi dör. Min vän från klassen vill vara nöjd, med vad hon har upplevt och gjort i sitt liv och inte ångra att hon inte gjorde något. Jag har länge haft en bild av en pizza när jag tänker på hur jag vill leva mitt liv fullt ut:

Om man tänker sig att pizzan är livet, och fyllningen är livet vi lever. Ibland kanske man inte vågar leva, och då håller sig fyllningen till mitten och det blir mycket kanter på den pizzan. Jag vill leva mitt liv ut i kanterna, så att det inte finns några pizzakanter, för pizzakanterna är det aldrig någon som vill ha. Och jag vill leva så med Jesus.

Livet är värdefullt. Det vet vi. Vi får höra det om igen och igen, genom livet, från bland annat våra föräldrar, men förstår vi det? Om vi förstod det skulle vi då inte leva så?
När någon av funktionärerna/arrangörerna i Gotland höll sitt "tacktal" till oss första hjälpare i helgen, av slutade han med: "Ni förstår inte hur värdefulla ni är." och jag kom direkt att tänka på Gud. Jag tror att Han alltid säger samma sak till oss: "Ni förstår inte hur värdefulla ni är. Ni förstår inte hur värdefullt livet är."
Inget av den förståelsen fanns, under min självdestruktiva tid. Jo, någonstans visste jag att det jag gjorde mot mig själv var "fel", men jag visste inte vad annars jag skulle göra. Samtidigt, så har jag lärt mig att värdesätta livet mer nu, genom insikter från tiden mellan "då" och "nu". Kanske är det en livstidsprocess att lära oss att livet är värdefullt och hur vi tar till vara på det liv vi fått. Och ibland kanske omvägen förbi "att kasta bort" hjälper oss att hitta. För mig skulle det vara en drömsituation att få möta människor där de är i livet och hjälpa dem att se saker som kanske får dem att omvärdera livet till lite mer värdefullt. Omvårdnaden är viktig i båda yrkesinriktningarna, och jag vet att jag inte passar i ett krig, hur häftigt det än skulle vara. Och kanske passar jag inte inom psykiatrin heller, men ännu på några år, spelar det ingen roll. Vad som spelar roll är att livet är värdefullt, vart vi än befinner oss, och vi borde börja inse det.

Idag tänker jag på det en stund, är livet värdefullt för mig? Och hur lever jag ut det? Är livet värdefullt för dig? Om inte, varför? Vad skulle göra det värdefullt?

Gud värdesatte våra liv så mycket att han gav sitt eget liv så att vi skulle få leva med Honom. Om livet vore värdelöst, och inget att ha, varför skulle Han då göra så?
/Inece

Bjuden på fest!

Att ge.
Pengar? Av sin tid? Av sig själv? Är inte det någonting vi gör jämt egentligen. I vår vardag, olika prioriterat. Så självklart, men ger vi alltid "rätt"? Många gånger kan jag önska att jag inte gav mitt engagemang i så många år till att förstöra mig själv, all den tid som kunde användas till att bygga upp något annat. Men var det bortkastat? Vem hade jag varit utan det? Eller till vilken hjälp hade jag varit för någon annan, när jag egentligen hade fullt upp med att försöka tygla mig själv. Att hjälpa någon annan om man själv behöver hjälp, är svårt. Eller så kan man hjälpa sig själv genom att hjälpa andra?
För ett och ett halvt år sen, egentligen inte så längesen, började jag med första hjälpen och då förstod jag inte vad som är meningsfullt. Jag som trodde att jag skulle behöva gå 6 år i skola och bli läkare för att göra något meningsfullt. Det mest meningsfulla jag har fått förmånen att vara en del av är små saker. Saker som kan tyckas vara obetydliga. Som att dela ut öronproppar åt ett gråtande litet barn på en endurotävling. Lägga en filt under någon som blivit medvetslös på en fest.
I lördags stod jag i mina röda Första hjälpen-kläder, beredd på vad som helst. När många enduroåkare kör en bana på 2,2 km och ska vinna över varandra bör man vara beredd på vad som helst, men ingenting hände. Vi fick dra någon motorcross av banan, trösta när fordonet gått sönder, och guida dem till vart man kunde tanka.

Senare på kvällen, var vi ett gäng första hjälpare från hela Sverige som satt på en fest på en restaurang. När vi kom in, stod det välkomstdrinkar (jag tror det var vin) med alkohol och alkoholfritt. Jag tog ett glas av det alkoholfria och tänkte, att om det kostar så får jag betala och funderade över om middagen skulle vara gratis. Först när alla sitter ner vid borden och någon börjar prata om hur dagen varit och tackar oss för att vi ställt upp inser jag att de anser att vi redan har "betalat". Att all lyxigt god mat är deras gåva att säga "Tack". Återigen, att ge. Och ge tillbaka. För att ge, krävs ju också att någon tar emot.

Att ta emot.
Ibland tror jag att det är något jag egentligen är väldigt dålig på. När jag väl "tar emot", gör jag det med dåligt samvete och jagande tankar om att "Jag är egentligen inte värd det här", istället för att njuta av det. Jag beundrar min pojkväns mamma som vågar konfrontera mig med det, och ibland säga till mig att bara ta emot ibland. Vi har åkt långa skoterturer tillsammans med familjen. En gång åkte vi till en stuga mitt ute i skogen, tände upp en eld där och jag satt och försökte värma mina frusna fötter. Min pojkväns mamma kommer då fram till mig och frågar om jag vill ha choklad eller kaffe, varpå jag studsar upp och säger: "Jag kan fixa det själv!". Min pojkväns mamma säger då: "Jag vet att du kan, men får jag inte göra nånting för dig?"
Någon gång när jag fyllde år, lagade hon min favoritmat, och bad min pojkvän som satt bredvid mig att duka. Min pojkvän suckade, och jag reste genast på mig för att börja duka.
"Nej, Inece, sitt du, det är din födelsedag. Du får inte duka."
Det finns människor som bara ger, och vägrar ta emot, eller som utnjuttjas på grund av deras generösa hjälpsamhet. Det finns människor som bara tar, tar, tar, och aldrig verkar ge tillbaka. Eller så gör de det, fastän att det inte märks, vad vet jag?
Att ge och ta emot, är en klurig balansgång. Ofta tippar det över åt någon sida, precis som en gungbräda. Och man kan fråga sig så många frågor om hur det ska vara, och undra om svaren finns någonstans?

Ibland tänker jag på livet som en stor middagsbjudning, med all den festligaste mat man kan tänka sig, och mer därtill. Vågar vi ta för oss? Vågar vi ta vår plats vi middagsbordet/i livet? Bjuder vi någon att vara med? Tar vi för oss för tio extra människor, och tar vi någon annans plats då? Hur mycket universum får varje människa uppta? Kan känslan av tacksamhet ge balansen mellan att ge och ta emot? Är det otacksamt att inte ta emot när man blir bjuden?
Jag har fötts, och hamnat i den här världen. Borde jag inte då få ta plats? Gavs inte vår plats på jorden oss när vi föddes, eller när vi började växa fram i våra mammors magar? Är det så att "jag finns, därför får jag ta plats"?

Jag tror ofta att samspelet mellan andra människor i mångt och mycket går ut på att våga ta plats, att ta för sig av livet, och dela med sig till sina med människor. Vad tror du?

/Inece