Perfektion VS Ärlighet

I en värld där alla är beniga:
"Mat ska inte ätas, är vi eniga?"
Ungas starka önskan hörs outtalat i denna sal,
men hur de än försöker verkar ingen tycka sig bli tillräckligt smal.
De är små barn, fast de håller på att bli stora.
De slåss, med känslor, ideal och rädsla att förlora.
Viljan att hitta nytt resultatgivande hopp
och få en benigt mager kropp
är kanske egentligen inte vad någon vill,
men positiva tankar räcker inte längre till.
Till denna förfärlighet finns som till all annanstans annars en dörr,
öppna den och inget blir kanske aldrig som det var förr.
Slavar i ett perfektionismens land,
behöver mer än allt annat en hjälpande hand.

© Inece Verdandi Jonsson, 2006

Vad är perfekt? Det är en bra fråga, och jag har verkligen inte svaret. Men det verkar vara vanligt att många strävar efter att vara just det; Perfekta. Perfekt i betydelsen felfri på alla områden, eller perfekt att ha en felfri kropp. Perfekt, när människor jagar efter att vara perfekta, så tror jag att de jagar efter något som inte finns. Som i Predikarens bok i Bibeln, uttrycker det: "Det är tomhet, ett jagande efter vind". Att jaga kilo efter kilo ner tills man inte väger nånting, i tro att det ska ge den perfekta kroppen och därigenom göra en lycklig, är att jaga något man omöjligt kan få tag på, som att försöka fånga vinden (det var hur jag tolkade Predikaren förut). Att sträva efter högsta betyg, till varje pris, hur än livet ser ut, som om betyget avgjorde om man var värdefull eller inte. Ett barn som föds, och inte har full pott på Apgarskalan är lika värdefulla som nyfödda som har det. Livets värde handlar inte om utseende, betyg och poäng, något vi kanske behöver bli påminda om varje dag eftersom det lätt blir bortglömt bland allt annat.

Ibland kan man ju också fråga sig vad som är "snyggt". Och ibland kanske vi blandar ihop vad som är snyggt med vad som ser snyggt ut. När jag ofta tittar på ytan, och bedömer därifrån vad som är snyggt, kan man titta djupare. Jag tror man kan fråga sig hur vi mår än vad som vi kallar "snyggt", eller "perfekt", "duktigt". Allt det där vi strävar efter, men inte kan få tag i, som inte gör oss lyckliga, fast vi inbillar oss att det ska det.
Jag kan titta på bilder, foton, från 2006. Det är tre år sedan, samma tid som jag skrev dikten här ovanför och ibland är det skrämmande vilka tankar det kan sätta igång. Just de tankarna som jag inte ska tänka, men ändå: "Oj, vad smal jag var! Så perfekt, att jag inte såg det DÅ! Jag måste bli så smal NU..." Trots att jag vet att det jag ser inte är perfekt alls. Det kanske verkar perfekt, men det är bara på ytan. Det ser snyggt ut, men det är inte snyggt. Det hade varit snyggt om jag hade haft ett normalt, sunt förhållande till mat och inte ville bli ännu smalare. Det hade varit snyggt om jag mådde bra.

"Snyggt" och "perfekt" är saker vi beundrar, men som egentligen inte betyder nånting, och det är inte vad jag huvudsakligen tänker sträva efter. Att försöka vara perfekt, vore att försöka vara någonting jag inte är. Jag ska vara mig själv, för jag duger - precis som jag är! Även om jag måste skriva om en tenta då och då, även om jag väger tio kilo mer än för tre år sen. Jag vill sträva efter ärlighet, och sanning. Det håller bättre än "perfektionism". Om jag skulle ägna mitt liv åt att försöka vara perfekt, skulle mitt liv bli slitsamt, och jag skulle aldrig kunna tycka om mig själv. Innerst inne vet jag ju att jag inte är perfekt, och det kan ju andra upptäcka också.
Men ärlighet; jag är som jag. Jag är inte bra på allt, jag har dåliga dagar, jag gör misstag. Jag är totalt operfekt. Kan jag erkänna det för mig själv, och acceptera mig ändå, så behöver jag inte klä ut mig inför andra heller. Det gör att jag kan känna mig fri!

Be blessed!
/Inece