Komihåg-lista.

- Ta lite initiativ! uppmanade min arbetskollega mig i midsommar när jag stod och fingrade på draglakanet hos vårdtagaren vi bytte blöja på, och tvekade.
- Ja... svarade tyst, drog i lakanet och undrade tyst för mig själv om hon var arg på mig nu.

Egenligen går det rätt bra på mitt jobb, jag gör det jag ska göra. Jag handskas med telefonerna och pratar med de gamla när jag går tillfälle (det är ju inte så ofta eftersom det är natt). När jag pratar med dem inser jag mer och mer att jag verkligen har underskattat gamla människor, och det är svårt att göra annat än att älska dem. Ändå tar det knappt en sekund för mig från att vara osäker på någon liten sak, till att tänka "Åh, jag är så misslyckad på det här!" och sen snurra fast i den tanken. Rätt som det är kommer jag på mig själv med att gå omkring och vara nedstämd över mina tankar, suckar "kommer det alltid att vara så här?" för att precis efteråt säga de tankarna att försvinna.
Hela den natten blev lite fel, först ringde larmtelefonen och någon ville ha hjälp på toaletten, men jag glömde bort vilket rumsnummer det var som larmade. Det är en sån där sak man egentligen inte får göra, men någon mer än jag måste väl ha gjort det. Därför går jag och tittar till alla boende på mina två avdelningar, men alla sover sött i sina sängar. Trots att jag gjort allt vad jag kunnat grämde det mig att jag glömt rumsnumret och med det i huvudet glömmer jag att hissa ner en säng som jag hissat upp - vid det laget tänker jag att jag är en vandrande katastrof och undrar hur jag kan göra så mycket fel. Så är vi där på morgonronden och jag står som om jag inte alls visste vad jag skulle göra när min arbetskamrat väcker mig. Ta lite initiativ!
"Skit, vad jag är värdelös å det här" tänker jag och håller på att glömma att dra upp grinden på sängen innan jag går ut.

På onsdagen ringer föreståndaren på äldreboendet upp mig och säger att hon inte tror nattjobbet passar mig. Jag har återigen fällt krokben för mig själv med min osäkerhet.
Jag är ju åndå anställd, så hon löser det genom att ge mig mina natt-timmar, på dagtid. Massa pengar i OB-tid försvinner men jag får ju jobba kvar. Och det finns säkert en mening att det blev som det blev. Kanske är det bättre för mig att våga prata lite mer med de som bor där, att ta hand om dem på dagtid istället. Kanske är jag inte så stark i mitt skadefria liv ännu att jag lyckas lika bra med att hålla tankarna någorlunda självkonstruktiva även på nätterna...
Hur det än är, är det nyttigt och välbehövt med en påminnelse:

1. Jag är inte värdelös, tvärtom. Jag är precis lika värdefull som alla andra.
2. Jag gör inte ett dåligt jobb. Inte när jag strävar efter att göra ett bra jobb, jag tar gärna emot feedback och försöker jobba med mina brister -hur kan det vara dåligt.
3. Jag är inte en dålig människa. Visst gör alla dåliga saker, men man är ju inte dålig för det.
4. Det är okej att jag gör misstag ibland, men det är inte okej att för misstagens skull tro att jag är misslyckad.

/Inece