Mitt nya jobb.

I tisdags var jag nervös, när jag klev på bussen för att åka de tre mil det är mellan mitt hem och mitt nya jobb. Mitt nya jobb som nattpersonal på ett äldreboende. Efter två nätters irrande omkring bland sovande människor, larmtelefonen, nycklar och nya kunskaper är jag inte lika nervös längre. Det är lite spännande, när det är första gången jag har ett sånt här jobb och jag tänkte först att det kommer funka att ha det över sommaren - för att skaffa mig lite erfarenheter, kanske lite refener till mitt cv, inom vården. För en nervös människa som tycker att människor och telefoner är skrämmande är det kanske inte världens bästa idé (?), men jag vill inte leva mitt liv begränsad av allt jag tycker är läskigt. Då har jag inget annat val än att kämpa emot mina rädslor, och kanske en dag övervinna dem eller om jag inte lyckas övervinna dem: göra dem till min tillgång. Ibland är det ju faktiskt bra att jag är så extrem nervös inför att prata inför folk eftersom min nervositet leder till att jag förbereder det jag ska säga ordentligt, och responsen blir sedan att det hela var väldigt bra och genomtänkt. Min höjdrädsla leder ju till att jag inte utför ogenomtänkta farliga äventyr på hög höjd, utan om jag prompt ska högt upp och t ex. klättra så blir det med en säkerhetslina eller oerhört försiktigt. Jag kanske lever längre på grund av det...
Jag försöker föreställa mig hur mitt liv skulle se ut om jag inte hade något att övervinna, något att kämpa med, och då blir det ändå rätt tråkigt. Livet på jorden blir i mina ögon meningslöst om allt redan är färdigt, vad ska jag då göra? Sitta och fundera över varför jag finns till? Undra varför det finns så mycket brister överalltom nu allt var färdigt?
Med min inställning att alla är människor och lika mycket värda, åkte jag till jobbet i tisdags, och i onsdags natt och även om gamla människor inte är mina favoritmänniskor, blev jag överraskad. Allteftersom jag lärde mig mer och mer, om människorna och jobbet, och allteftersom jag bad till Gud att det skulle vara rätt för mig att jobba där i sommar och att jag skulle klara av det, växte en oväntad kärlek till dessa människor och jag vet att det är självklart, men det har aldrig landat i mig som det gjorde just då: människovärdet hos gamla människor, som kanske inte längre kan göra allt själv som de en gång kunde. Jag tänkte att "Oj, Gud älskar desa människor så mycket!" Det är ingen nyhet, men alla tycks glömma bort det ibland...


Bilden föreställer mig i mina lånade arbetskläder och nya hårfärg, och är tagen mitt i natten med mobiltelefon...

/Inece