Kämpa eller ge upp?

Skulle det vara så svårt att lyckas?
Jag ser tillbaka på vårterminens oavklarade kurser, minns en blandning av dåliga dagar, underbara vänner, och en ständig inre dragkamp åt olika håll. Mellan att hoppa över middagen, men ändå träna, eller att tvinga mig att äta - och sedan träna. Mellan att ge upp för alla destruktiva idéer, skära mig, eller fortsätta kämpa. Mellan att kämpa med att hålla liv i sunda vanor och hålla borta självdestruktivitet, eller kämpa för bra resultat på skolarbetet.
Jag ser tillbaka på sommaren, var det fel sorts utmaning för mig? Har det förstört för mig, alla tankar på döden och livet, all smygande prestationsångest, eller har jag växt med det och blivit "starkare"? Hur borde jag göra i framtiden? Vilka utmaningar är rätta att ta? Om hösten blir som våren, hur länge orkar jag kämpa?

"Ta inte på dig mer än du redan har", varnade någon mig i våras när jag planerade min sommar till höger och vänster. Jag lyssnade inte, eller snarare tänkte inte att de planer jag hade var många: jag skulle ju bara jobba (heltid), träna lite Ju Jutsu de kvällar jag kunde, plugga lite, hälsa på vänner och släktingar när jag är ledig... Jag har ju alltid flera projekt på gång, det är inget konstigt. Så frågar min chef, om jag kan jobba extra, och jag svarar "ja", glad över de pengar jag tjänar på det. När helgen är kommen, skriker min kalender efter tomma dagar, och jag saknar en stunds ledighet.
Tog jag på mig för mycket? frågar jag mig plötsligt, nu när sommaren nästan är slut. Plugget har blivit bortglömt och mina tankar har alltmer vandrat åt ett mörkare och självdestruktivt håll, trots att jag försökt allt jag kan att inte hamna där. Kämpa, och kämpa, intalar jag mig, och fortsätter, envist framåt. Sen sitter jag där en natt, mitt självhat har jag under kontroll, det är inte oövervinnerligt men jag kan inte sova. Jag tänker på att jag är så less på att kämpa, och hur jag skulle vilja släppa taget om min självkontroll. Och jag gör något som jag inte har gjort på 2 år, 2 månader, och 6 dagar. En självskada, jäklar, ett bakslag!

Jag lärde mig något under en Ju Jutsuträning i somras. Det var kampträning och för en gångs skull var jag inte den enda tjejen som var med. När det i slutet var dags att kamp "på riktigt" kör jag och tjejen en match. Jag antar att jag är ganska chanslös, men man måste försöka ändå. Vår tränare hade tipsat om innan, att om vi hamnar i ett läge då vi inte kommer loss, ska vi låta motståndaren få den poängen istället för att fortsätta kämpa förgäves och trötta ut oss på kuppen, men när jag sitter fast är allt jag vill att komma loss och det fina lilla tipset är helt bortglömt. När matchen är slut, lägger jag mig och stirrar trött upp i taket en stund, min tränare tar tag i mina kläder och lyfter upp mig lika lätt som om jag skulle ha varit en tygdocka, och sätter ner mig igen.
"Förstår du nu vad jag menade?" säger han. Aldrig har jag varit så slut på energi efteråt, som jag var då.
Ibland tror jag att samma sak kan gälla i livet. När vi kör helt fast, är det ok att "ge upp" för att komma tillbaka bättre. Om plugget blir för tufft, kan det vara ok att göra ett studieuppehåll, samla krafterna och ge sig på det med ny ork senare. Prova nya vägar i livet. Det är inte att ge upp egentligen, det är att kämpa smart och inte enbart tjurskalligt.
Kanske borde jag ha tillämpat denna insikt i mitt liv på något sätt, innan det där lilla "misslyckandet", och det är ju lätt att vara efterklok. Det konstiga är att jag inte ser det som ett misslyckande. Det kanske var oundvikligt, jag kämpade tjurskalligt och inte särskilt smart, och förr eller senare skulle jag ha kommit till en punkt då något stoppade mig. Jag har intalat mig att fortsätta kämpa med studierna för att "Aldrig att en kurs på universitetet ska få vinna över mig!", men egentligen är det inte universitetslivet jag har svårt med, även om det också är hektiskt nog ibland.

Mitt misslyckande är mer som att jag skulle ha försökt bygga ett högt trätorn, och tappade hammaren jag använde. Jag måste gå ner och plocka upp den och under den tiden stanna upp ett tag och fundera. Titta upp och se det torn jag byggt på ur ett nytt perspektiv och inse att jag i fortsättningen måste bygga på ett annat sätt. Mitt "torn" är inte raserat, allt jobb är inte förgäves, och det är inte läge att ge upp. Nej, det är mer läge att fundera efter, lägga upp en ny taktik. Börja kämpa smart och inte bara envist.

/Inece