En svag röst.

"...för det är ingen lätt väg du har valt att gå!" skrev min expojkväns pappa som en uppmuntrande kommentar en av alla de gånger vi chattade våras.

När jag förra året vandrade runt på ett äldreboende om nätterna och funderade över allt vad man kan fundera över när man jobbar natt på ett äldreboende. Från ingenstans kommer jag att fundera över det Jesus säger om sina minsta. "Allt det ni har gjort dessa mina minsta har ni gjort för mig" (Matt 25:40, Bibel 2000). Vilka är det han pratar om? Någonstans i slutändan är väl ingen människa större än någon annan? På senare tid har jag också funderat över samma sak. Med mig i mina funderingar har jag tillfällen från när jag haft praktik eller jobbat på någon form av boende. När en människa av någon anledning inte kan tala för sig själv (på grund av alzheimer, afasi, stumhet, nertryckthet, hur många anledningar kan det finnas?) blir det lätt att han/hon inte blir hörd alls. Det som inte sägs med en röst, är heller inte alltid så lätt lyssna till.

Jag har alltid hamnat i situationer då jag känner att jag måste försvara någon. Jag kom ny i tredje och sjätte klass och blev direkt kompis med klassernas "hackkyckling". När jag var liten och förmanade min bror och mina kusiner att det inte var snällt att sparka på myrstackar. En gång satt jag med två klasskamrater på ett café, under en kort, händelserik stund: en tjej som haltade kom in på caféet, de flesta brukade reta henne för det och så blev det också denna gång. "Hej Halta Lotta!", sa tjejen som satt med mig, när tjejen inte svarade fortsatte hon säga fula saker och jag sa direkt till min kamrat: "Sådär säger man inte!" "Men hon är dum i huvudet", försvarade sig min "kamrat". "Man säger inte så ändå!" stod jag på mig. Min klasskamrat tog tag i min arm, och såg lite hotfullt på mig. "Nu får du sluta!" sa hon. "Till och med Sara tycker att hon är dum i huvudet!" Jag ryckte åt mig min arm, tittade tillbaka på henne och sa: "Det spelar ingen roll, ingenting gör det rätt att säga taskiga saker åt människor." Hon gav upp och en stund senare var det lugnt, eller så. Samma kamrat berättade att hon skar sig själv, och tog helt oblygt fram sin tapetkniv och skar sig framför oss. Jag bad henne sluta, tog tag i hennes arm och försökte hindra henne. Det blev dags för mig att gå till gymnastikträningen, och min andra klasskamrat följde mig på vägen eftersom han bodde åt samma håll. "Jag fattar inte vad det tagit åt Kicki! Hon måste ha blivit helt knäpp", sa han när vi var ensamma och syftade på att hon skurit sig. Och jag försvarar henne mot det påstående, förklarar att jag tror hon mår dåligt, men inte alls har blivit knäpp. Jag kan inte minnas att jag visste något alls om självskadebeteende, men antagligen förstod jag tillräckligt mycket för att inte tycka hon var tokig.

När jag i början av sommaren gick introduktion på mitt sommarjobb, sa min handledare åt mig att gå in till en av de boende och titta på när en annan vårdare hjälpte med dennes morgonrutiner. Jag förstod henne som att jag skulle hjälpa till, och när jag såg de redan var två och att jag inte behövdes gick jag tillbaka och letade efter något annat att göra. Min handledare frågade om vi var färdig inne hos patienten, men jag svarade att jag inte tyckte det kändes bra för vårdtagarens integritet om jag stod och tittade på när hon blev tvättad. Är hon inte redan i en nog så maktlös situation som det är, att behöva så mycket hjälp med saker hon klarat hela sitt liv innan?! Utan att någon ska behöva stå i ett hörn och stirra på det som om hon vore... ja, vadå? Min handledare sa något om att varje vårdtagare var olika och att jag skulle kunna gå in och sköta henne själv efter mina introduktionsdagar, och jag tror att hon tyckte jag var riktigt dum i huvudet.
Och fast jag är så tyst och många gånger alldeles för feg, blir jag så frustrerad över dessa människor som ofta bara blir en "kastdocka" att ta hand om när dem inte kan tala för sig som vi tar som så självklart. Det som visas genom kroppspråket (kanske att patienten stretar emot när man försöker dra iväg med dem utan vidare) talar inte lika högt som att han/hon med ord skulle säga "Låt bli!"Det ska inte behöva vara så. Och ska det vara så ändå måste det finnas människor som är modiga nog att säga ifrån, försvara "den svage"'s talan. Försvara människovärdet även för den patient som kanske är för orkeslös för att förstå vad som händer, försvara "dessa minsta" när vi kanske är dem stora som kör över. Jag måste bli modig, modigare. Och hur "dum i huvudet" min arbetskollegor tycker att jag är ska inte få väga tyngre än mina patienters rätt till ett gott bemötande och en värdig vård.

"Jag var hungrig och ni gav mig att äta, jag var törstig och ni gav mig att dricka, jag var hemlös och ni tog hand om mig, jag var naken och ni gav mig kläder, jag var sjuk och ni såg till mig, jag satt i fängelse och ni besökte mig(...)Jag var hungrig och ni gav mig inget att äta, jag var törstig och ni gav mig inget att dricka, jag var hemlös och ni tog inte hand om mig, jag var naken och ni gav mig inga kläder, sjuk och i fängelse och ni besökte mig inte(...)Sannerligen, vad ni inte har gjort för någon av dessa minsta, det har ni inte heller gjort för mig."(Matt 25:35-36, 42-43, 45, Bibel 2000)

Ibland önskar jag att jag valde att engagera mig i något som inte utmanar mig eller frustrerar mig så mycket.
/Inece

("Sara" och "Kicki" har andra namn i verkligheten.)