Styrkor och svagheter.

Kanske var det alltid min svaghet att jag inte fick växa upp med min mamma och/eller pappa som "normala" barn. Kanske var det min svaghet att jag aldrig begrep hur eller varför jag skulle vara som "alla andra" och envist fortsatte vara mig själv. Det kanske var en av mina många svagheter att jag lärde mig att klara mycket själv, som jag egentligen skulle behövt stöd och hjälp med?
Kanske är det en av mina styrkor, min försiktighet inför att "ta plats". Kanske är det en av mina styrkor, min höjdrädsla, min osäkerhet i olika sociala situationer...
Ibland är jag inte säker längre på vad som är mina "styrkor" och vad som är mina "svagheter". Om någon behöver veta (kan vara bra att kunna berätta för den handledande sjuksköterskan vad jag är bra respektive mindre bra på när jag har praktik) kan jag säga vad jag behöver öva på, men är det en svaghet för det?
Det känns som jag tagit upp detta förut? Som om stora delar av min blogg handlar om hur jag vill använda och räkna med också mina "svagheter" i livet, vad jag än kan åstadkomma med dem.
Jag tänkte inte skriva mycket om det, jag ville bara dela med mig av en text jag hittade i en bok som jag sedan tänkt sortera bort från mina ägodelar:

Han var tio år och fast besluten att börja träna judo, trots det faktum att han förlorat sin vänstra arm i en bilolycka. Så han började träna judo hos en japansk mästare, och det visade sig att han faktiskt var riktigt duktig. Därför kunde han inte förstå varför han efter tre månader bara hade fått öva på ett enda kast.

"Sensei", frågade han till slut, "borde jag inte få lära mig fler kast?"

"Det här är det enda kast du kan, men det är också det enda kast du kommer att behöva", svarade mästaren.

Pojken förstod inte riktigt, men han litade på sin sensei, och fortsatte öva på kastet.

Flera månader senare var det dags för pojken att delta i sin första tävling. Till sin stora förvåning vann pojken sina två första matcher mycket enkelt. Tredje matchen visade sig vara svårare, men när motståndaren tillslut blev för ivrig kunde pojken också i denna match använda sitt kast och vinna matchen. Han var nu i final.

Finalmotståndaren var större, starkare och mer erfaren. När matchen pågått ett tag, begärde domaren time-out av rädsla för att den mindre pojken skulle skada sig. Han var på väg att stoppa matchen när pojkens sensei hindrade honom. "Låt pojken fortsätta", insisterade han, och domaren gav slutligen med sig.

Efter matchen satts igång igen, dröjde det inte länge innan motståndaren gjorde ett misstag och sänkte garden. Pojken kunde använda sitt kast och fick sin motståndare på fall. Den enarmade pojken hade vunnit matchen och hela turneringen!

På vägen hem gick pojken igenom alla matcher i huvudet, och alla rörelser som han och de olika motståndarna gjort. Han kunde inte heller nu förstå hur han lyckats vinna sina matcher med bara ett enda kast. Till slut samlade han mod och frågade:

"Sensei, hur kunde jag vinna alla matcher med bara ett enda kast?"

"Du vann av två anledningar", svarade mästaren leende. "För det första har du nästan lyckats bemästra ett av de svåraste judokast som finns. Och för det andra är det enda försvaret mot just detta kast att gripa tag i motståndarens vänstra arm."

Pojkens största svaghet hade blivit hans styrka.

- Boken heter "Det är aldrig kört!" och innehåller många inspirerande och uppmuntrande texter.

/Inece