Lycka?

Ja, jag är lycklig! tänkte jag när jag såg på Fråga Doktorn ikväll. Det var när Cinna Bromander satt i fåtöljen och berättade hur hennes stroke förändrade hennes syn på lycka. Jag vet inte varför jag tänkte så, det bara kom. Ja.. jag är lycklig.
För en vecka sen hade jag en vän från lärjungaskolan på besök hemma hos mig. Vi julfikade och hon frågade: "Hur har du det?" Jag svarade förstås att jag hade det bra, berättade saker jag var glad, fascinerad över, och efter att tag frågade hon igen: "Ja, men hur har du det?"
Jag har tänkt på det mycket, det är något trivsamt med livet, som inte funnits där förut, men det finns där nu. Som när jag tittar ut genom fönstret och ser att det snöar - och blir vild av glädje! Visst jag gillar vintern, har alltid gjort, men sällan varit så barnsligt förtjust i den. Eller när jag gått till skolan någon dag, och det regnat i flera dagar och egentligen är jag inte glad över regnet, men jag är nöjd i alla fall. Jag konstaterar att pluggandet innehåller lagom mycket utmaningar, lagom mycket uttråkning, och fantastiskt mycket nya nyttiga kunskaper, och jag är på väg mot en av mina drömmar. Jag får vara lycklig! Det känns som varje dag är en upptäcktsfärd, vilket min äventyrslystna sida njuuter av.

Jag har nästan varje kväll ett litet danspass i mitt vardagsrum. Jag hoppar, gör piruetter, joggar på stället, släpper loss. Det ser säkert inte klokt ut alls, men det är inte någon som tittar heller. Jag har energi att hoppa runt, jag har balans för att göra en piruett, och jag är stark. Jag är inte sådär supersmal, men jag står stadigt på jorden, och jag älskar det. Jag trodde aldrig jag skulle säga det, men jag älskar min kropp, kanske inte främst för hur den ser ut, utan för hur den funkar. Jag är så fantastiskt fascinerad över mina fötter, armar, muskler, leder, ben, rörelser, hur allt hänger ihop när jag tar sats för att hoppa. Fascinerad över att tårna när jag landar borde hålla upp 620 N i någon millisekund, och de går inte sönder!!! Bara fascinerad över hur fantastiskt skapade alla är.

Jag minns att jag brukade vara så känslosam när jag var yngre och då visste jag inte vad jag skulle göra av alla känslor. Jag tyckte att det var fascinerande att jag kunde hinna med de flesta känslor på en dag. För det är väl helt normalt att man blir arg när klasskamraten blir mobbad, ledsen när tjejerna lämnar en vid matbordet på lunchen, och glad när man får MVG på spanskaprovet, besviken när man hade förväntat sig ett bättre resultat på svenskuppsatsen? Jag är fortfarande sådär känslosam, fast jag är bättre på att hantera mina känslor också, och jag antar att det är en del av mig. För mig är livet fullt med känslor, och nuförtiden är jag full av liv...

Frågan: Varför är jag lycklig nu och inte då? har jag väl inget bra svar på. Och jag kan undrar när man förväntas bli lycklig, i vilken ålder? Om någon hittar sin lycka när de är 48 år gammal, hur orättvist ska det inte kännas att jag bara är 21 år och påstår att jag är lycklig? Kanske skulle någon tycka att jag bara tror att jag är lycklig, och egentligen inte vet vad jag pratar om? Och mycket troligt kommer min definition av "lycka" kunna ändras ju äldre jag blir, men nu är ju ändå nu. Är du lycklig? Varför, varför inte? Vad är lycka för dig? Är lycka viktigt?

Jag har en dåtid bakom mig, en dåtid jag kan använda mig av, berätta om, reflektera till. Jag har en framtid framför mig, en framtid jag kan se fram emot, drömma om, inspireras av. Däremellan står jag nu. Jag tror det faktum att jag har en dåtid och en framtid, kan ha med min lycka att göra. Lever jag i det förflutna är jag inte lycklig, och lever jag i framtiden är jag en drömmare. Min kropp kommer alltid vara nu, den andas nu, mitt hjärta slår nu, så på så sätt är jag alltid "nu". Om jag fokuserar på att ha mitt liv i samma nu som min kropp är, så är hela jag på samma ställe. Då borde jag ju kanske logiskt känna mig hel, och kanske till och med lycklig?

/Inece