Dagens insikt om kommunikation i distansförhållanden

Jag pratade alldeles nyss med min pojkvän på telefon. Eftersom både hans och mitt liv varit lite jäktiga den senaste har vi inte pratat så mycket, vi som annars hörs av varje - varannan dag. Det var lite oväntat att vi skulle börja smågnabba, och jag tyckte kanske att han överreagerade lite och blev själv irriterade när han tyckte att jag skulle berättat för honom att hans bästa vän, som även är min vän, skulle komma och hälsa på mig i November. Jag förstod honom bättre när förklarade att han fick reda på det genom kompisens msn, istället för (som han hade önskat) genom mig. Jag hann faktiskt bli orolig ett tag, och tänkte: Vart tog vår fina tillit vägen?
Dagens insikt handlar om den kommunikation vi hade för en vecka sen som var bra, och byggde upp en tillit, och den misstro som kommer smygande när kommunikationen brister.

I Röda Korset övar vi ibland omhändertagande av olika skador på varandra. En gång var jag markör för en nack-ryggskada i skidbacke och mina Röda Korset-vänner satte en nackkrage på mig och stabiliserade (höll fast) mitt huvud, medan flera ordnade för att flytta över mig i pulkan. Även fast jag visste vad som hände ville jag gärna röra på mitt huvud och titta efter hela tiden, och för min vän som höll i mitt huvud kanske det kändes så onödigt när hon berättade för mig, steg för steg vad de andra gjorde, vad som hände runt omkring mig, men eftersom jag inte fick titta efter själv så visste jag bara att de sysslade med något. Man ser inte mycket när man ligger på rygg med en krage runt nacken.

I ett distansförhållande är den älskade personen långt bort personen med nackkrage. De saker som jag vet händer, och kanske tycker är för självklara att berätta finns inte i min pojkväns synfält. Han kan uppfatta delar av det, men får inte hela bilden och den information som jag ger är därför viktig och betydelsefull. Om bilden han inte ser är vad som händer i mitt liv, han har vissa källor han kan gå efter, som våra gemensamma vänner och vad jag själv berättar för att skaffa en uppfattning. Om jag du inte berättar vissa saker, tex att vår gemensamma vän ska hälsa på mig, vet han inte om det, om inte vännen berättar det. Informationsglappet mellan att jag inte berättade vad vår vän säkert trodde han redan visste, skapar misstro. Den misstron leder i bästa fall till uttalade frågor: "Döljer du något för mig? Kan jag verkligen lita på dig?" och i värsta fall hålls frågorna kvar inom personen och växer till ännu mer misstro och vidare till svartsjuka.
Det fina lilla ordet "kommunikation", som alltid varit mitt problem i relationer, är en nödvändig nyckel för att en relation av något slag ska funka. Nästa nyckel heter "tillit", sammanlänkat med kommunikation - faller det ena faller så det andra strax därefter. Kommunikationen är en förutsättning för tillit. I mitt distansförhållande, i andra förhållanden, i Örnsköldsvik och i världen. Jag kommer inte ifrån att jag måste prata, säga vad jag tänker, för det finns inga tankeläsare. Säga vad jag menar, och mena det jag säger.

/Inece