Halvtidsbedömnig

Praktiktiden närmar sig sitt slut, sista veckan och det är NU det gäller! Idag kom min lärare från universitetet förbi för att höra hur det går för mig. En timme hade vi; hon, jag och min handledande sjuksköterska. Först hade jag förstås missat att jag själv skulle ha fyllt i ett utvärderingspapper, vilket förstås var väldigt pinsamt. Normalt så är jag ju bättre förberedd än så...

Mötet som fått en så dålig start, fortsatte förstås åt samma håll. Vi började med första punkten som jag bedöms på, som var "kommunikation" och min lärare frågade hur jag tyckte det gick. Jag berättar ärligt att jag kan tycka det är ganska svårt att prata med människor, och inför människor, och att jag är väldigt blyg. Men eftersom jag tycker att det går bättre och bättre att prata och att jag skulle placera mig själv på strax under "god förmåga". Jag försöker förklara varför jag tycker det är "lättare" att prata med vårdtagarna än med människor i annat fall och jag stammar länge innan jag kommer fram till min poäng och till slut skakar jag på huvudet som att säga "strunt samma".
- Jo, fortsätt, säger min lärare då, jag tror jag förstår vad du menar. Så jag fortsätter, i takt med att den ilska på mig själv över att klanta till det från början växer och jag börjar gråta! Av alla saker jag ABSOLUT INTE vill göra under ett bedömningssamtal är att gråta överst, men jag hatar verkligen mig själv när jag inte lyckas formulera mig utan att stamma fram mina tankar.
Jag satt där ganska länge med tårar i ögonen och försökte blinka bort dem, försökte skaka bort självhatet - det hör ju inte hemma i mitt liv längre, men jag lyckades inte.
När jag ändå börjar gråta torkar jag ilsket bort tårarna, men såklart kom det bara nya, så sjuksköterskan hämtar papper och min lärare ser på mig och säger lugnt:
- Det går bra, hör du det. Det går bra.
Jag nickar, och tycker att vi kan fortsätta, och inte bry oss om mina tårar. Precis blir det och samtalet fortsatte mer "normalt" än det börjat även om jag då och då blev lite distraherad av någon självdestruktiv tanke som försökte (utan någon större effekt) titta fram i mitt medvetande.

Första timmarna efter samtalet tänkte jag : Hjälp vad ska de nu tänkta om mig nu? Att jag är en instabil, psyko människa som verkligen inte lämpar sig att bli sjuksköterska?! Men senare har jag kommit på att varken min lärare eller sjuksköterskan verkade särskilt förvånad över att jag började gråta, utan bara som vem som helst skulle göra: hämtade papper för att jag behövde det. Jag är nog inte den första som gråtit på en halvtidsbedömning, även om det är första gången jag gråtit på något slags utvecklingssamtal. Såhär i efterhand tycker jag det är lite småkomiskt; jag började gråta på "utvecklingssamtalet"! Och nästan lite tufft... Att jag ändå vågar gråta i en situation då jag vill visa mig stark och duktig. Istället blev jag "svag" och mänsklig, vilket kanske är en ganska lovande egenskap för en blivande sjuksköterska...

Ja, det är ju tur att varje dag är olika...
/Inece