Ensamhet och gemenskap.

Lättade suckar och spridda glädjerop kommer ur min mun just nu. I Gmail-chatten med min pojkväns föräldrar, som med tiden blivit som min familj också, jublar jag över varje examinationsdel i kursen som blir avklarad, och får tillbaka varma stöttande ord. När jag är trött och omotiverad, och skolarbetet bara trööögar fram, kommer de med positiva synvinklar.
Dagen har innehållt ett antal av småproblem, som först verkade omöjliga att lösa, och jag hade panik. Tack och lov har man vänner, som stöttar, och kan vara en del av lösningen. Nu är problemet löst.

Det är många dagar nuförtiden, som jag kommer hem från skolan senare än när jag slutat. Senare än vad jag planerat, lycklig över att jag kan göra så. Att ha vänner, en familj, människor omkring en som bryr sig, frågar hur man mår, firar framgångar med en, hur värdefullt är inte det?! Och att kunna vara ärlig, och inte alltid behöva låtsas att allt alltid är bra, utan faktiskt våga vara svag i tryggt sällskap... Jag har inte alltid haft det, och det finns så många som inte har det. Jag är såå tacksam för de varma och kärleksfulla människor som finns runt omkring mig. Såå tacksam att allt jag aldrig trodde var möjligt finns i mitt liv, och mer finns att ta del av. Tacksam att jag har ett språk att uttrycka mig med, förundrad över att alla ord och känslor snarare växer än tar slut av att uttryckas. Livet är så förunderligt, så magiskt och värdefullt.
Eller? Det finns många som inte skulle hålla med mig. Att jag har vänner, att jag har en familj, det gör mig till en bortskämd okänslig person som inte förstår andra männsikors lidande?

Då vet jag inte vad jag ska säga, och fast att jag vet hur jag en gång i tiden har tänkt så känns det långt borta från idag. All ensamhet, som ibland går parallellt med mitt nu, i mina tankar, men som aldrig märks. Ibland kan jag undra om det betyder något, att "då" och "nu" ibland möts, och krockar i min vardag. Då tänker jag på olika de är och på hur verkliga de båda är och hur svårt jag idag har att föreställa mig hur ensam jag var förut på samma sätt som jag då aldrig kunde föreställa mig den gemenskap jag upplever idag. Det blir ett uttryck för hopp.
Ibland är det som kan tyckas vara "självklart" inte det som är. Ibland blir ens "familj" inte det klassiska; mamma, pappa, syskon. Ibland blir det någon annan familj som tog hand om en när ens egen inte kunde. Ibland kan en människa gå runt och känna sig familjelös i flera år, tills de till slut hittar någonstans de hör hemma. Det enda jag är säker på är att inget är hopplöst.
Och jag tänker på grodor, precis som i sagans värld. Vem kan egentligen föreställa sig att en groda skulle kunna bli en prins?

/Inece