Att göra tålamod av otålighet.

Jag står bredvid patientens säng, med en sked mosad mat och kväver en otålig suck. Jag vill vicka på fötterna, men tvingar mig att stå avslappnat och stilla. Jag talar mjukt till min patient och tänker: "Gud, vad jag behöver tålamod NU!" För mig tar det kanske två minuter att äta upp min lunch, äter jag långsammare kan det ta fem minuter. Min patient äter en tugga på samma tid.

Jag har inget bra tålamod, och jag hatar att vänta. Men hur otålig jag än så är det aldrig mig det handlar om när jag ska hjälpa en annan människa att få i sig mat. Det är ju min patient som äter, och det måste få ske i hans tempo. Detta är något jag varit lite frustrerad över, nästan jämt när jag jobbat eller praktiserat på ett äldreboende eller sjukhem. På min första praktik var min handledare otålig över att jag (eller hon) skulle få sluta, medan jag satt inne på en av patienternas rum och gav honom middag. Hon gick in och ställde sig vid sängkanten, och medan jag väntade på att han skulle tugga ur. Helt oväntat hör jag min handledares röst ifrån säng kanten, irriterande, lite befallande och för högt: "Gapa!" Medan jag funderar på hur jag ska formulera något bra att säga till henne att inte lägga sig i, hör jag min patient säga: "Nej, det går verkligen inte för sig!" Jag vet inte säkert vilken värld han var i just då, men det var svar på tal nog att få henne att gå ut ur rummet så att jag kunde fortsätta hjälpa honom att äta. "Ok, vill du gapa då, så får du mer mat här", säger jag i normal ton och han gapar.
Jag har sett liknande händelser på morgnarna, när personen ska få hjälp att klä på sig. Den som hjälper till verkar inte ha tålamod att vänta den inte så långa stund det tar att leta armen in i tröjärmen och tar över istället...

Jag har nog pratat med min pojkvän om min brist på tålamod nån gång. Om att det är så mycket jag önskar göra, och jag helst skulle ge det ett försök nu, nu, NU och se resultatet direkt. Det funkar inte alltid så. Så istället måste jag lära mig att ha tålamod. Så funderar över om jag har någon annan egenskap som skulle kunna förbättra mitt tålamod, och kommer på att jag kan vara envis till tusen. Jag tvingar mig själv att ha lite tålamod, väntar en stund till, kanske händer något, och sen var det slut på tålamod igen. Envist påminner jag mig själv en liten stund till. Och ännu en stund till, ytterligare en, tills jag inte längre har räkning på hur många stunder jag har envisat mig till att ha tålamod. Så händer det att någon påpekar vilket bra tålamod jag har, hur de skulle ha gett upp långt tidigare. Men tyvärr, egentligen är jag lika otålig som flera andra, men jag vill inte att min otålighet ska gå ut över andra, speciellt någon som jag får hjälpa någon med något. Då hittar jag hellre på något, som ger mig mer tålamod.

/Inece