"Den som har flest prylar när han dör vinner!" eller räcker det med 100?

Min pojkväns mamma har alltid varit duktig på att uppmuntra min pojkvän och mig att "packa tandborsten" och ge oss iväg nånstans. Det har varit i olika sammanhang; till exempel när min pojkvän sökte jobb i Dubai och Australien, eller när jag med tre veckors förvarning (för mig själv och min omgivning) bestämde mig för att flytta till Övik. Med "packa tandborsten", menade hon (faktiskt som det låter) att vi inte skulle ha med oss så mycket saker, bara basala grejer som tandborste, underkläder..., som man annars packar när man ska någonstans en kortare stund. Saker hinner man ändå skaffa och samla på sig senare, menar hon, och jo... - Hon har väl rätt. Jag tror bara inte att det är lätt jämt, då det ofta är fler saker än bara "tandborsten" man tycker att man behöver ha med sig. Ibland packar man ju inför en helg som om man ska vara borta en månad!

När jag är hos min pojkvän kan jag ifrågasätta varför han skaffat en jättegigantisk polygriptång, vad han ska ha den till, för jag vet att han aldrig kommer använda den. Eller varför han har 5 skruvdragare?! Han svarar alltid med att skämtsamt säga: "Den som har flest prylar när han dör vinner!"
Samtidigt, har ett av de stora problemen när vi pratat om att flytta ihop varit just alla saker. Vi skulle inte få plats båda två i en trea, min hobby får inte plats att dela rum med hans hobby, och... Idén till bilden fick jag faktiskt av ljudet i telefonen när han sagt:"Vänta, jag ska bara hitta min andra handsfree" och började rota efter den.
Detta är inget jag har ägnat några större reflektioner åt, förrän jag hittade denna blogg. Först tyckte jag det bara var intressant, och tänkte att jag säkert har mer än 100 saker i min garderob (var självklart tvungen att räkna, men jag gav upp när jag kommit till 96 och hade ett par hyllor kvar). Jag kunde kanske ha släppt tanken där, tyckt att det var ett intressant projekt, men jag har inte kunnat sluta smygreflektera över det. Undra hur mitt liv skulle se ut om jag bara hade 100 saker? Jag kommer redan på flera saker som jag skulle längta efter att göra mig av med om jag skulle bestämma mig för att prylbanta mig till 100 saker. Men samtidigt en massa ofärdiga projekt som jag inte vill göra mig av med. I alla fall inte förrän dem är färdiga.

Minskar intresset att köpa saker, om man inte äger så många saker? Det borde bli lättare att städa? Trevligare att bjuda hem vänner, utan att ursäkta sig över att man har "stökigt"? Tänk att utan någon stunds fundering få plats med alla kläder i garderoben? Tänk att ha full kontroll på vad jag har och inte har, så att jag inte blir förvånad när jag går ner i mitt förråd för att leta efter ett foto, och hittar ett par skidor som jag trodde försvann i någon flytt för länge sen, och som säkert är för små eftersom jag sist använde dem när vi hade idrott på högstadiet (6 år sen?!)? Kan prylbantande gå till överdrift, så att man inte är så fri som det var tänkt för att man är fånge i tanken att man inte "får" äga mer än 100 saker? Och kommer jag kunna sluta tänka och undra, om jag inte ger det ett försök? Jag behöver ju inte prylbanta ner till 100 saker, men jag kan göra mig av med 100 saker, och sen se vad som händer?

Jag kan inte bestämma vad jag ska göra nu. Jag får vänta till jag åker hem till lägenheten. Det kanske vore ett intressant sommarprojekt, men då ska jag ha bestämt mig vad det egentligen ska gå ut på. Om jag försöker uppnå något, eller om det bara ska gå lättare att flytta den dag det blir aktuellt att flytta? Räkna med att jag kommer skriva mer, någon annan dag!

/Inece

(Jag ber om ursäkt att bilden är så suddig. Jag tänkte använda min pojkväns skanner, men kabeln till den var trasig och jag kunde inte hitta nån av de två reservkablarna i hans inferno av kanske flera hundra kablar, så mobilkameran fick agera "skanner"...)