Konstiga relationer.

"Vet du", sa jag till en av mina kurskamrater en dag, "den där Ju Jutsun skapar rätt konstiga relationer till människorna man tränar med. Jag menar vi försöker sparka eller slå varandra och försvara oss mot det. Vi brottas med varandra, men vet knappt vad den andre heter, eller vad han/hon gör när dem inte tränar Ju Jutsu."

Min kurskamrat skrattade åt detta och vi fortsatte prata om olika konstiga relationer. På nyårslägren Livskraft, eller på TEJP, lever man rätt nära andra människor i en vecka, men när en vänförfrågan trillar in på Facebook så är det bara med hjälp av vilka gemensamma vänner vi har som jag minns personen. Relationen mellan vårdpersonal och patient, som vi blir påminda att ständigt reflektera över.

Den konstigaste relationen jag hade i mitt liv förut, var nog den till mina socialsekreterare. De hade haft med mig att göra sen jag var liten (sådär 6-7 år), inte träffat mig oftare än några gånger per år, men visste en massa saker runt omkring mig. Saker om mina föräldrar som inte jag visste, och de skulle fatta beslut om mitt liv. De kände mig ju inte?! Hur kan de då veta vad som är för mitt bästa eller inte? Sett ur mina barnögon, så var det ju dem som kom och rörde om allt... När jag och min bror tvingades flytta i från vår lilla trygga hemort till något nytt, okänt och skrämmande, när jag sen var tvungen att flytta i från min lillebror och mina vänner till något nytt och okänt igen. Varje sådan gång använde de sin utbildning och den lilla kunskap de hade vår situation och trodde att det var det bästa för oss. Kanske var det så.
Jag var 12 år, och skulle för fjärde gången i mitt liv lära mig att funka i en ny familj. Jag skulle skaffa nya vänner igen, och hamnade i den stökiga klassen. Jag försökte förklara att jag var familjehemsplacerad när dem undrade varför jag inte bodde hos mina föräldrar, men dem tittade bara frågande på mig. "Är det inte konstigt att inte bo hos din mamma och pappa?" bröt någon tystnaden och jag funderade på svaret. Sen konstaterade jag med en liten axelryckning att "Jag är van." Jag tror inte dem förstod sig på mig, jag var konstig. Och när min mamma två år senare flyttade upp, så att jag kunde träffa henne oftare, började jag planera. Planer som min mamma, mitt familjehem och mina socialsekreterare först inte hade en aning om, men satte stopp för så snart dem visste om dem. Jag brydde mig inte om att det verkade orimligt att pendla 26 mil varje dag för att åka till och från skolan - det enda jag ville vara var "normal". Jag ville passa in, jag ville inte vara konstig.

I min relation till mina socialsekreterare var det alltid dem som hade makten. Jag var van att det var så, men nu när jag om två år kommer vara sjuksköterska blir situationen omvänd. Det handlar i och för sig inte om någon familjehemsplacering då, men det kommer vara människor som inte har något annat val än att lita på min utbildning, min bedömning, mitt bemötande, min professionalitet.

Jag kan önska att den svåra relationen, som ofta kommer dyka upp, i mitt blivande yrke inte fanns. För det är skrämmande att tänka på att jag, med allt trassel som människor kan ha ställt till för mig, kan ställa till samma sorts trassel för någon annan. Men samtidigt finns ju möjligheten att få hjälpa någon med deras trassel. Så konstigt, att risken/chansen finns för båda, så konstigt att jag mycket troligt även om jag försöker att göra allt rätt, så kommer jag göra många fel.

Konstigt att allt nu är så omvänt.

/Inece