Eller en gammal människa, med skakiga händer, som försöker med samma sak, men tackar ja till erbjudandet om lite hjälp, kanske med en arg ton åt sig själv över vad han inte längre kan göra. Det är så ofta människor ber om ursäkt när man får chansen att hjälpa dem med något.
För några veckor sen pratade med min pojkvän om något problem jag är för envis för att be om hjälp med. Samtalet ledde till att han suckade: "Varför ska det vara så fel i det här samhället att be om hjälp?!"
När jag i nyår var smågruppsledare på ett nyårsläger, och de under morgonbönen berättade att dem sett en tjej som verkade ensam på lägret och ville prata med ledaren till den smågrupp hon var med i. Utseendebeskrivningen var ofelbar på en tjej i min grupp, som jag också hade lagt märke till höll sig för sig själv mycket. Nervöst, räckte jag upp handen och sa: "Hon är i min smågrupp." Lägerchefen nickade och sa: "Jag vill prata med dig efteråt..." Resten av bönemötet satt jag och var jättenervös. För i min knasiga världsbild skulle hon skälla på mig för att jag är en dålig ledare som har en tjej i min smågrupp som verkar utanför. För något fel jag egentligen inte rår för... När allt väl är slut, och det är dags att prata med lägerchefen, märker jag att jag har målat upp en helt orealistiskt scenario. Hon frågar mig vad jag vet om tjejen, hur jag har uppfattat hennes ensamhet och jag berättar vad jag har sett och försökt för att hon inte ska känna sig ensam. Det var inte värre än så, jag får höra att jag har gjort helt rätt, och att jag ska fortsätta som jag har gjort - ingen avrättning. Det var väl ändå meningen med ett team - att vi skulle alla samarbete för att få lägret bra. Vi strävar alla efter samma sak, och den enda som verkade tycka att jag inte hörde hemma i det teamet var jag själv...
Det påminner mig om en tanke jag hade för en tid sen. För längesen brukade min pojkvän (när han bara var min vän) säga att anledningen till att Gud gjorde två (eller flera) människor var att vi skulle hjälpa varandra, och inte klara av allt själv. Jag tyckte mig minnas att det stod att det var för att mannen var ensam, som Gud gjorde kvinnan, och tyckte det var en rolig aha-upptäckt när jag läste: "Och Herren Gud sade:'Det är inte bra att mannen är ensam. Jag skall ge honom någon som kan vara honom till hjälp'." (1 Mos 2:18, Bibel 2000) . Om det är så, att vi är över 2 miljarder människor på det här klotet vi lever på för att inte ska vara ensamma och för att vi ska hjälpa varandra, så vad håller vi på med?
Att hjälpa någon, eller få hjälp av någon, leder ju ofta till någon form av relation med personen som man hjälpt/fått hjälp av. Som människan som erbjöd mig ett hörn av sitt vardagsrum tills jag hittat en egen lya i Övik- vi hade inte varit så nära vänner som nu om inte jag hade tagit emot den hjälpen. Vi hade två månader att bli galna på varandras ovanor på ett sätt som kanske skulle ha förstört vår väldigt nya vänskap - istället är han en av de riktigt få, som jag kan vara helt ärlig med, och ha långa pratstunder med över en stor kopp te.
Jag kan sitta och surfa runt på facebook, och kan inte låta bli att kommentera när någon av mina kurskamrater skriver något uppgivet om skolan. Jag har ingen aning om min uppmuntran betyder något alls ifall de seriöst funderar på att hoppa av, men om det jag skriver skulle vara något som motiverar min klasskamrat att fortätta kämpa mot sin dröm, så vill inte jag ha dem oskrivna. Att plugga till sjuksköterska är mycket tuffare än jag kunde föreställa mig, och jag har aldrig misslyckats så mycket med något. Utan allt utbyte av uppmuntran skulle kanske till och med jag gett upp nu. Men så ska det inte bli, för vi ska, som min kurskamrat skrev: "hjälpas åt hela gänget tills vi klarar det! Vi måste ju hålla ihop allihopa till den dag vi står där som färdiga sjuksköterskor!" Att hjälpa varandra verkar vara ett bra medel mot ensamhet.
Jag är säker på att jag kan göra så mycket mer, om jag gör något tillsammans med andra, än om jag envist försöker klara allting själv! Och om jag väl tänker efter, så är det inte mycket saker som jag klarar helt på egen hand. Jag bad min vän Anders om hjälp i vintras att fixa en bild till min blogg (den längst upp på sidan), jag skickade bilder och berättade hur jag ville ha det och han fixade det hur lätt som helst. Jag kan inte skriva ett helt blogginlägg, för min inspiration kommer från människor runt omkring mig - saker jag läser om eller lägger märke till, och reflekterar över. Och jag kommer inte på något bra sätt att avsluta det här på heller, så jag kanske måste be någon om hjälp?
Men "Varför ska det vara så fel att be om hjälp?" För att vi går runt och tror att vi måste klara oss helt och hållet själva? För att det är det vi får lära oss av våra föräldrar, av hur andra gör, eller hur vi blir bemötta när vi ber om hjälp? För att vi tror att det är en svaghet, att det faktum att vi inte kan allt på egen hand är något som begränsar oss? Men om vi vågade be någon hjälp med den lilla eller stora sak vi inte kan på egen hand utvidgar vi vår förmåga med fler människor, och då kan man väl mycket mer?
/Inece
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar