Nu förklarar jag krig...

Jag vet inte vad som gick så fel. Jag gick på Ju Jutsun, tränade ungefär som vanligt - vilket innebär att jag gjorde mitt allra bästa och lite till. Efter träningen hängde jag kvar en stund, och några killar undrade om jag ville vara med och kampträna. Jag tänkte att : "Prova kan man ju alltid, och sedan avgöra om det är något vidare roligt" och så började vi. Först var det jättekul, vi värmde upp, och övade på kast (vilket var helt nytt för mig). Sedan skulle vi boxas lite, och då gick det mindre bra. Andfådd som jag redan var, började jag få prestationsångest över att jag inte kan och aldrig har kunnat boxas. Varje gång jag nånsin har försökt, på en boxningspåse min bror fick i födelsedagspresent många år tillbaka eller på en kudde under en "feministiskt självförsvar"s-kurs på högstadiet, har människor som varit i närheten skrattat åt mig. Så slå och sparka är inte min grej! Men jo, jag försökte ändå...
Kanske gick det rätt bra, med tanke på att jag var så stressad, men ändå försökte komma ihåg att andas. Det var dock svårt att få iväg varken slag eller sparkar när jag fokuserade på att andas normalt (jaja, alla var väl trötta och andfådda också). När jag väl fick till något, tyckte min kamppartner att jag kunde slå hårdare, och att jag skulle skrika när jag träffade. Himmel, vad mycket att tänka på!

Jag borde ha varit så nöjd med mig själv. Jag hade fullföljt två träningspass (jag som knappt orkade ett i vintras), och försökt mitt bästa trots trötthet, och prestationsångest. Jag hade upptäckt att jag nu nästan kan gå ner i brygga från stående (något vi provade på en uppvärmning i vintras och jag bestämde att jag ska kunna (läs våga) det till sommaren). OCH jag hade provat något jag kände mig starkt osäker på! Jag borde ha klappat mig på axeln och sagt "Bra jobbat idag, Inece!" men istället smyger min inneboende perfektionism fram och gnäller över allt jag gjort "fel". Hur jag "borde" kunna allt.
Inne i omklädningsrummet försöker jag mota i väg alla självdestruktiva tankar, men utan att lyckas. Just då ville jag skada mig själv, men istället satt jag en stund och andades lugnt, försökte komma på något bra att hålla fast vid. Men min hjärna hade hakat fast sig på allt som var fel. Efter att ha småpratat om ingenting med en människa på väg ut, flydde min destruktivitet en kort stund. Så snart jag var på väg hem i min ensamhet, var det tillbaka...
Jag har haft många såna stunder under våren, inte efter Ju Jutsun, men i olika andra sammanhang. Under praktiken för några veckor sedan, över skolarbeten. Den där strävan efter perfektion har inte gjort något annat än att fällt krokben för mig. Jag slet som ett djur på en uppgift som vi inte kunde få mer än Godkänd på, jag la ner en ansträngning som på gymnasiet kanske hade gett mig MVG, till ingen nytta (vilket dessutom tog slut på min ork när den behövdes för att prestera ett VG på en hemtenta i samma kurs). Det förstör min längtan efter att känna mig bra, att uppnå mål, då inget jag gör blir bra nog. Det hindrar mig från att kunna njuta av livet, och leva så fritt som jag annars skulle.

Så därför förklarar jag härmed krig mot min inneboende perfektionism (med tillhörande självdestruktivitet)! Det är inte OK att ha för höga krav på sig själv. Visst kan man ha en vilja att bli bäst på något och försöka göra något så bra eller bättre än man kan, så länge det ger en god kämparanda - och INTE prestationsångest! Man måste kunna stanna upp och tänka "det här har jag gjort bra, och det här kan jag göra bättre" och ge sig själv en lugn stund.
Och nog finns det väl fler där ute i världen som skulle kunna haka på?! Kanske är det ett beslut du tänkt ta länge, men inte riktigt vågat? Det är inte enkelt, men det ska gå!

Jag trodde att efter gårdagen så låg jag i underläge i mitt krig, men vid närmare eftertanke tror jag att det egentligen är tvärtom. För jag lät aldrig prestationsångesten och perfektionismilskan leda till någon form av självskador, inte ens något "oskyldigt" som att bita mig i läppen, nypa mig, eller slå mig själv lite löst med en knytnäve. Jag var nära många gånger, men hejdade mig. Så även om den intensiva känslan, att den alls fanns där, känns som en förlust så var den egentliga vinsten att jag klarade mig genom den utan att förstöra mig själv - och kom ut med en större kämparanda att göra slut på detta för alltid. Så det kanske står 1-1 mellan min perfektionism och mig.

...och jag ska vinna!

/Inece